Björkarna

av Börje Lindström




Uppklarnande

Världen sov under ryckande ögonlock.
Tidningsbudens kärror gnisslade, de första måsarna
sökte sina platser på kyrktornen.

Allt var byggt sandkorn för sandkorn
och ostadigt som ett lågtryck över de Västfrisiska öarna.

Men på dagens högblå himmel
skrev flygmaskinernas vita slingor ditt namn
medan tornsvalorna steg.

Överallt låg vägar, skimrande
som anfanger i medeltida handskrifter.

Världen öppnade sig
kronblad för kronblad.



Björkarna

Jag älskade en gång på ett barnsligt sätt
som en ung björk älskar jorden.

Jag älskar med lövmassor nu,
världar som vinden vaggar och ruskar.

Jag är brutna grenar,
virvlande löv, losslitna flagor av bark.

Jag älskar med dom knotiga rötterna
som stiger ur jorden likt händer lagda på ett bord.

Underjordiskt älskar jag dig.



Ögonblicket

Vi höll varandras händer
och världen var ny
som lukten av hyvelspån.
Sekunderna var stora som skogsskiften
och lavskrikan
satte sig på våra vokaler
och kikade på oss.



Så mycket ljus

Så fort du kommer in i dagarna
börjar dom skina,
knopparna brister, träden slår ut
språket går i 20.000 lux
och varje rad
måste tonas ner
för att inte blända.
Så stark är känslan
så märkligt är livet
så lång är tiden
så mycket ljus
lyser du upp världen med.



Grusvägen

Ute på kalhygget står frötallen kvar
med uppspärrad krona:
din hand mot fönsterrutan
kvällen vi skildes åt.

Jag går längs grusvägen
medan sädesärlan hoppar framför mig
som en virrig markör.

Jag minns din trapp, ditt bord,
dina andetag
och hur världarna öppnades
en efter en.

Jag minns hur något i djupet
ropade mitt namn
och att jag inte vågade svara.

Och här går jag nu
mellan tjälskottens gropar
medan kådan doftar
och myggor och minnen kapslas in
för att skickas genom årtusendena
till människor som vi,
längre fram dit vi inte kan följa.

Vart livet tar vägen
vet jag inte mer,
bara att det fortsätter, strömmande
genom dagar och nätter
och att hallonriset, ängsullen
och dom röda stenarna
berättar allt så mycket bättre
än jag själv.

Och jag själv
är bara en liten skugga, ett streck
som darrar framför
en större berättare som då och då
låter mig skriva några ord.

Och vart orden tar vägen vet jag inte
och vart vägen går
vet jag inte; bara att fiskgjusen
kretsar kring tallen
och att livet inte kan sparas
utan måste förbrukas i varje andetag
här under himlen.

STÄNG FÖNSTRET


Texten är hämtad från www.borjelindstrom.se


© Börje Lindström 2018. Texten skyddas av Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och motsvarande internationell lagstiftning.
Upphovsrätten bevakas kontinuerligt av Sveriges Författarförbund och Sveriges Dramatikerförbund.