När Janne upptäckte att han redan gick genom Skolparken, blev andhämtningen långsammare och hans händer slutade skaka. Han stannade och såg mellan björkarna ner mot Storgatan.
    Det var sent, men fortfarande var det mycket folk ute. I kväll hade de inackorderade kommit till samhället och eleverna som bodde där året runt var också ute. Några var på hemväg från fiken eller någon kompis, andra från spelhallen eller bion.
    De gick långsamt uppåt eller neråt gatan, eller stod i klungor och pratade med varann. Som om de ville dra ut på tiden så mycket som möjligt innan de var tvungna att gå hem.
    Det var bara en natt kvar av sommarlovet. I morgon skulle de sitta och kommentera de nya lärarna och om en vecka skulle det kännas som om sommaren inte alls funnits.
    Janne kände lusten att gå ner till Storgatan. Se efter om han kände några. Morsa, småprata en stund. Så kom han ihåg det han hade under jackan. Och han började gå igen.
    Janne valde de små gatorna, där det sällan gick några ens på dagen. Han höll sej hela tiden längst in, längst in mot staketen och häckarna.
    Det var en kylig, småkulen kväll. Husen han gick förbi hade sina fönster släckta, bara i något enstaka sken det fortfarande blått från TV-apparaten.
    När han sneddade över kyrkogården såg han upp mot tornet med den lysande urtavlan.
    Tjugo i elva.
    När Janne kom fram till huset, öppnade han försiktigt järngrinden utan att den gav ifrån sig ett ljud. Det lyste fortfarande i köket.
    Han såg inte till någon därinne, men vågade ändå inte gå in. De kanske skulle upptäcka att jackan putade ut och börja fråga.
    Han ställde sej bakom de höga vinbärsbuskarna i trädgården och väntade.
    Hans mamma hade plockat vinbären dagen innan och frusit in några kilo. Resten hade hon gjort gelé av. Gelén brukade de ibland äta om söndagarna.
    När han var liten hade han tyckt mycket om gelén. Kanske därför att det var så högtidligt när hans mamma bar in den på ett fat och ställde den mitt på middagsbordet, mellan köttet och brödet. Där lyste den med ett klart rött sken.
    Fan, kan dom inte gå och lägga sej!
    Janne började leta efter de enstaka bär som fanns kvar på buskarna. Han hittade en nävfull och stoppade i munnen. Då kände han en bismak. En fet stickande smak av olja.
    Fönstret släcktes. Janne väntade några minuter, innan han gick runt huset och in genom källardörren. Huvuddörren hade svällt under vintern och var svår att öppna utan att det hördes.
    Han öppnade dörren till hallen och smög sej fram till trappen. Han gick på tå uppför trappstegen i mörkret. Nio. Tio. Elva. Bara tre kvar.
    Janne, är det du?
    Håll käften! Jag vill vara ifred!
    Han störtade in i sitt rum, drog upp kassen ur jackan, öppnade en skrivbordslåda, slängde ner kassen och sköt genast igen lådan. Han vände sej snabbt om och såg sin mamma i dörröppningen. Hon hade sin röda morgonrock på sig och en brunaktig kräm i ansiktet. I handen höll hon en deckare.
    Måste du väcka hela huset? Och varför i all världens dar har du ytterkläderna på? Och skorna? Hur många gånger har jag inte sagt att skorna tas av i hallen? Hur tror du det skulle se ut om alla gick med skorna på? Men det tänker du inte på. Tänk på att det är jag som blir utsliten av att städa efter er tre.
    Janne var tyst. Att hålla käften var det enda som hjälpte. Fan, att hon skulle vara uppe just nu!
    Nu går du genast och tar av dig ytterkläderna. Skorna tar du av dej här och bär dom nerför trappen. Tror du inte den blivit tillräckligt smutsig av att du gått en gång. Måste du gå två? Måste du alltid göra tvärtemot det jag säjer?
    Janne satte sig på sängkanten, med ryggen vänd mot sin mamma. Han ville inte visa henne sitt ansikte. I det fanns kanske något som skulle få henne att ställa flera frågor.
    Han snörde upp skorna.
    Förlåt, sa han med ryggen fortfarande vänd mot sin mamma. Jag gör som du säjer nu. Gå och lägg dej. Jag gör som du säjer.
    Hon stod kvar i dörröppningen och dröjde.
    Sov gott mamma.
    Tack detsamma Janneman.
    Nu gick hon nerför trappan och efter en stund hörde Janne henne sluta dörren till sitt sovrum. Sen låste han sin dörr. Avlägset hörde han kyrkklockan slå midnatt. Om åtta timmar skulle han stå på skolgården.
    Han drog ner rullgardinen och öppnade skrivbordslådan. Där låg den. Han tog upp den ur plastkassen och la den på skrivbordet. Han tittade på den som en hund man inte är säker på.
    Sen tog han den i handen. Den kändes mycket tung. Han siktade på affischen med Slade ovanför sängen. Avtryckaren var hård. Han var tvungen att använda båda händerna.
    Och ett dånande klick ljöd i natten.