"Det handlar om att berätta" - ur intervjun med Anders järleby Anders Järleby: Du växte upp i Lappland men har bott i Stockholm i många år. I din bok Vitterväder beskrivs pojken Börje som en norrländsk främling i södra Sverige. Han vill helst åka hem till Norrland och bli fiskare. Är det så du känner dig här nere? Börje Lindström: - Nej, Stockholm är för mig en sagovärld. Jag behöver bara gå ut på gatan för att se tinnar och torn på husen och röda bussar och alla olika slags människor. År för år har min fascination växt. Men det hindrar inte att jag tycker bäst om staden i snöyra. Du debuterade som poet men har främst slagit igenom som dramatiker. Hur ser du på din författarroll? - Som 18-åring var jag helt inställd på att skriva dikter och ingenting annat. Jag delade den inställningen med många av mina poetvänner. Den som skrev en roman var en förrädare, tyckte vi. Men jag kände tidigt att det fanns idéer som inte var diktidéer. Jag började därför ge mig ut på för mig nya vägar. Ibland med mycket skallrande knäskålar. Jag hade då inte begripit att författarens uppgift är att skriva ner det som anmäler sig inifrån, oavsett vilken typ av berättelse eller genre det är frågan om. Har du från början haft någon "dragning" till teatern eller är det mer en tillfällighet att din produktion till stor del utgörs av dramatik? - Jag halkade in i teaterns värld på ett bananskal. Det var så att Suzanne Osten sökte poeter som skulle skriva en kabaré för barn. Vi var 30 poeter från början som krympte ihop till tre. Att skriva för barn var svårt. Hur som helst hade kabarén premiär på Unga Klara. Sen fick jag frågan om jag ville skriva om sprit. Att man frågade mig berodde på att alla etablerade författare redan tackat nej. Jag tackade ja eftersom jag trodde det gällde en sångtext eller ett par dikter om sprit. Men det gällde en hel pjäs. Och jag hade ingen som helst aning om hur man skrev en pjäs. Vilken vettig människa har det? Jag skrev därför Sprit rent intuitivt. Jag minns att det första jag skrev var sista scenen. Jag sprang in i ett ledigt rum på teaterkansliet och knattrade ner två A4-papper på en grå skrivmaskin. Det tog tre minuter. Det visade sig till min förvåning att dramatik var något naturligt för mig. Jag hade alltså en talang jag själv hade varit fullständigt omedveten om. Jag kände mig märkligt nog också genast hemma med hela teaterprocessen. Dina pjäser tar ofta upp samhällsproblem som sprit, nynazism och hedersmord. Ser du dig som en samhällsdebattör? - Teaterns uppgift är att spegla den tidsanda som råder och att visa den tidsandans konsekvenser. Man måste, tycker jag, som dramatiker stå i superlims-kontakt med den stora massan av människor och med vår tids problem. Vuxenteaterns publik är ju som alla teaterverksamma vet inte den stora massans publik. Vuxenpubliken är ju i huvudsak en medel- och överklasspublik. Däremot är barn- och ungdomsteaterns publik den stora masspubliken. Alla barn i skolklassen får ju se teaterpjäsen, oavsett socialgrupp. Vissa författare avskyr »den obarmhärtiga» barnpubliken. Men upplevs pjäsen som viktig så är det knäpptyst på gradängerna. Ungdomar lyssnar till det som angår dom. Det är oerhört viktigt att teatern i dag för en dialog med publiken om vår tids stora utmaningar. Nazism och fascism, finanskrascher, resurskatastrof och växthuseffekt. Vi har alla ett uppdämt behov av att tala om viktiga saker med varandra. Och bli tilltalade på allvar.
|