Förläggarens förord

Följande dagbok hittades för bara tre månader sedan.
   Vi på förlaget har diskuterat att göra vissa strykningar i texten men har till sist beslutat att avstå från förändringar i dagboken.
   Vad som hände under katastrofen är ju redan väl känt av allmänheten. Hundratusentals vuxna, barn och ungdomar försvann spårlöst i Sverige under denna tid. Vi tror därför inte att någon kommer att bli chockad av innehållet i dagboken.
   Texten publiceras alltså i sitt oavkortade original. Vi har endast gjort några språkliga korrigeringar. Stavfel har rättats och vissa slangord har ersatts med mera allmänt kända ord.
   Dagboken låg i en godsvagn på Hallsbergs rangerbangård. Det är troligt att vagnen kommit från Norrland. Det är dock omöjligt att säga exakt från vilken ort. Den första tiden efter katastrofen var ju förvirringen mycket stor.
   Dagboken hade rosa pärmar och var fullskriven.
   Flickan har inte gått att identifiera. Vi vet bara en sak om hennes identitet. Hennes förnamn. Det står på dagbokens framsida:
   ANNAS DAGBOK.

Förlaget


28 FEBRUARI, TORSDAG

Jag förlorade min bästa vän i går. Nej, det var ingen trafikolycka eller så.
   Jag stod i ett av toalettbåsen i skolan för att räta till strumpbyxorna. Då kom två tjejer och ställde sig därute vid speglarna för att sminka sig. Den ena var Maria. Min bästa vän. Sen två långa år tillbaka. Jag kände igen hennes röst.
   Jag skulle precis öppna båsdörren när hon plötsligt sa en sak om Tim. Tim var min förra kille. Jag vred försiktigt tillbaka dörrlåset från vitt till rött. Och lyssnade:
    ”Tim är som en böld. Skrapar man på ytan väller det ut något slemmigt. Det är inte blod. Det är något värre. Ett monumentalt dåligt självförtroende.”
   Jag bara stod där och gapade.
   Det var exakt mina ord. Till och med tonfallet var mitt. Det var som att höra en inspelning av sig själv. Men en sån som aldrig ska spelas upp. Och absolut inte för Emily, klassens mest skvallriga person. Det var hon stod bredvid Maria och sög i sig vartenda komma.
   Men Maria bara fortsatte. Hon berättade om allt från Tims svettiga händer när han tafatt försökte kyssa mig. Till middagen när hans mamma drog upp att han som liten hade haft ”bromsspår” i sina kalsonger.
   Du kanske tycker att jag är fånig, att det här är patetiska detaljer. Men det är inte VAD Maria sa. Det är ATT hon sa det. Det är det som gör ont. Som om någon stuckit in en kniv i mitt mellangärde och vridit om.
   Maria svek mig. Det är det värsta en vän kan göra. Farfar sa en gång att förtroendet växer lika långsamt som en palm och försvinner lika fort som en kokosnöt faller. Och det är sant.
   Jag stannade kvar inne i båset ända tills Maria och Emily gick ut. När dörren slog igen bakom dom träffade kokosnöten golvet - jag hade förlorat min bästa vän.
   Jag har inte pratat med Maria sen dess.
   Så Maria vet ingenting om mitt nuvarande liv.
   Ingenting.
   Ingen kommer att få veta. Ingen utom du, kära Dagbok. Du, som jag fick i julklapp av farmor. Du, som legat och väntat i min byrålåda. Du, som jag tog upp ur lådan i dag när jag kom hem efter skolan. För jag måste berätta en sak jag annars skulle ha talat om för Maria.
   Jag bara måste.
   För vet du vad, kära Dagbok?
   Du är min bästa vän nu.
   Min enda pålitliga vän i världen.
   Och för dig ska jag berätta allt.
   Om Honom.


1 MARS, FREDAG

Han heter Adam.
   Jag hörde hur dom ropade hans namn när dom spelade fotboll i onsdags.
   ”Adam, passa mig!” skrek två killar samtidigt.
   Han skruvade bollen så att den gick i en vid båge över planen. Landade mitt framför en av killarna som klantade sig och missade målet. Helt fri som han var.
   Han heter ADAM!
   Och kära Dagbok, ska jag avslöja en hemlighet? Ska jag? Ja, för dig ska jag avslöja det.
   Jag heter Eva! Eva Anna. Världens löjligaste namn har jag tyckt. Men inte längre.
   Jag heter EVA! Han heter ADAM!
   ADAM OCH EVA. Dom två första människorna på jorden.
   Det är ett tecken!
   Och sen hände det en sak till - i dag!
   Något oväntat.
   Vi stötte vi ihop i matkön. Plötsligt stod vi bredvid varann. Han och jag. Tätt intill varann.
   Jag höll på att dö!
   Men man måste ju prata. Fast jag bara stirrade på honom utan att komma på ett enda dugg att säga. Och han stod där och liksom väntade. På att jag skulle säga någonting.
   Men vad skulle jag säga?
   Det var lika tomt i huvudet som i farmors och farfars jordkällare. Dom har en gammal jordkällare som dom städat ur. Det finns absolut ingenting där. Inte en burk på hyllorna, ingenting. Inte ens en råtta. RÅTTA! Jag kan säga något om råttor, tänkte jag.
   Och så sa jag:
   ”Jag har aldrig sett någon råtta här.”
   Han bara tittade på mig och sa:
   ”Nej, det får vi verkligen hoppas.”
   Och så såg han en kompis. Som höll en plats till honom längre fram i kön. Och så gick han bort mot honom.
   Hur kunde jag säga något så dumt?
   Han måste ju tro att jag är galen? Helknäpp? ONORMAL! HJÄLP!
   Men vet du vad som hände?
   Han vände sig om, bort från sin kompis, och tittade snabbt på mig och sa:
   ”Vi syns. Adam heter jag.”
   ”Anna”, sa jag.
   ”Jag vet”, sa han.
   Nej, jag kan inte skriva mer, jag dööör!
   JAG DÖÖÖÖR!


2 MARS, LÖRDAG

Vi får inte ha varsin big screen längre!
   För på familjerådet sa pappa att Energipolisen hört av sig och sagt att vi förbrukar för mycket energi.
   Är dom inte riktigt kloka?! Ska man tränga ihop hela internet på en pytteskärm? Vill dom återinföra stenåldern?
   Jag och Vesslan (lillebror, 8 år, a.k.a. Erik) höll på att dö. Men pappa bar ner skärmarna i källaren.
   Varför lever man?
   Men strunt i det, snart är det måndag!
   Snart träffar jag honom igen!


3 MARS, SÖNDAG

Varför blir det aldrig måndag?


4 MARS, MÅNDAG

Det har varit en underlig dag.
   Jag pling-vaknade klockan sju. Du vet, när man plötsligt pling bara är vaken.
   Jag hade drömt om Adam och mig.
   Vi gick genom ett gult, böljande sädesfält. Precis som i TV-reklamen. Solen sken. Himlen var blå. Däruppe flög kvittrande svalor.
   Vi gick hand i hand och vid horisonten där borta stod ett vitt, glimrande slott.
   Pling så bestämde jag mig för att gå tidigare än vanligt till skolan. (Jag tänkte att han kanske är den där morgontidiga typen …)
   Men det var inte alls som i drömmen. Jag gick där ensam i morgonmörkret till skolan. Inte ens månen lyste. Och det hördes inga svalor. För däruppe i svarta molnhimlen hördes ett dån.
   Plötsligt var det en stor helikopter däruppe.
   Som kom närmare och närmare.
   Till slut var den alldeles över mitt huvud.
   Det kändes som krig.
   Men helikoptern flög vidare i mörkret, bort mot vår skola. Och sen mot den lilla skogen på berget bakom skolan. Där slog den på sina strålkastare. Och började cirkla över träden.
   Men så stannade den i luften.
   Hängde stilla ett slag.
   Innan den till slut landade på gamla fotbollsplanen. Då var jag framme vid basketkorgarna. Jag var inte ensam längre. Ida (min bänkkompis) stod bredvid mig. Hon var också morgontidig. Längre bort, vid gympasalen, stod några lärare.
   Alla tittade vi på helikoptern.
   Ingen kom ut från den. Den bara stod där på marken. Och väntade. Men på vad?
   Plötsligt kom två människor ut ur skogen. Dom hade vita overaller på sig. Dom hjälptes åt att bära någonting. Någonting med stora, vita änglavingar.
   ”Titta! Mayafolkets ängel har störtat”, sa Ida (som är helt besatt av Mayafolket).
   Sen bar de in ängeln in i helikoptern som lyfte och mullrade bort över skogsbrynet.
   Vad hade hänt?
   Man sa att det var en vitklädd indier som hungerstrejkat och dött inne i skogen. Eftersom han börjat lukta hade helikoptern varit tvungen att hämta honom med en gång på morgonen.
   Det var killarna längst bak som spred det ryktet. Det är typiskt för deras s.k. humor. Sanningen är att ingen vet vad det var som männen bar in i helikoptern.
   Min teori är att det var en militärövning. Man har haft massvis med såna övningar sen den nya Terrorstaten bildades. (Men jag tror inte att terroristerna kommer hit. Vi är för långt bort.)
   Men Adam såg jag inte till på hela dagen.
   Var är han?


5 MARS, TISDAG

Inte en skymt av honom i dag heller!


6 MARS, ONSDAG

I dag kom svaret på Skogsgåtan. Var det alltså en nedstörtad ängel man bar in i helikoptern?
   Svar: Nej, tyvärr kära Maya-Ida.
   Det var en Albatross-fågel. Dom har visat den på Lokal-TV minst tusen gånger nu. Den hade flugit fel och kraschat i skogen och dött.
   TV-reportaget börjar med bilder av skogen.
   Sen en speakerröst:
   ”Hit kom Ishavet på oväntat besök i går morse.”
   Så får man en skymt av oss lärare och elever. Sen en inklippt bild av den jättestora, vita fågeln som är två meter mellan de mörka vingspetsarna. Sen frågar reportern ut en albatrossexpert. (Medan några killar i femman hoppar upp och ner i bakgrunden).
   Jag har tagit en print out på vad dom sa.
   Jag vill spara den.
   Det är ju om vår skola (i alla fall nästan):

screen print speech - - -

INSLAG: ISHAVET PÅ BESÖK Update 5
Time 15.10 Edited 14.52

REPORTER:
- Det här är en ovanlig händelse?

DR SVEN JANSON, EXPERT FÅGLAR:
- Ja, det är det och i dubbel bemärkelse. Fram till nyligen fanns Albatrosser över huvud taget inte i Arktis. Men klimatförändringen och jakten på föda har drivit fåglarna upp till Ishavet och nu finns de där. Troligen tillhör den nu döda Albatrossen det Arktiska beståndet. Men det är 250 mil till Arktis och att en Albatross flyger så här fel är ytterst ovanligt.

REPORTER:
- Vad kan felflygningen bero på?

DR JANSON:
- Ofta blir fåglar vinddrivna. Flyger dom med konstant kurs hamnar dom snett.

REPORTER:
- Men albatrossen är ju en stor fågel?

DR JANSON:
- Precis och den kan hålla emot vinden.

REPORTER:
- Men vad beror felflygningen då på?

DR JANSON:
- Vissa fåglar är födda till felflygare. Dom har en felkalibrering på sina inre kompasser redan från början. Därför flyger dom fel. Vi får hoppas att det här bara rör sig om en enstaka, felkalibrerad fågel och att vi inte bevittnar början på ännu en miljökatastrof.

screen print speech END - - -

Inslaget slutade med några bilder av oss på skolgården igen (det var jag som stod där i min röda tröja och med min eviga backpack).
   Maya-Ida är grymt besviken över att det var en albatross. För hon har faktiskt blivit en kändis på skolan det senaste dygnet. Varför?
   Svar: Folk tycker bättre om änglar än om döda indier.
   Men Maya-Ida vet hur man håller sig kvar i intressets centrum. För på lunchrasten, när ingen längre talade om ängeln, sa hon att världens undergång är nära.
   För Mayafolkets kalender tog slut år 2012. Att världen inte gick under då var bara ett trick. Den kommer att gå under nu i stället.
   Nu när vi har andats ut.
   Alla blev tysta.
   Vilken comeback!
   Men alla tål inte att jag är tight med skolans nya celebrity. Särskilt inte en. Maria. I dag stirrade hon så där tjejsvartsjukt på mig när jag gick med Ida till vattenautomaten.
   Maria planerar något, det vet jag.
   Men vad?


7 MARS, TORSDAG

Det har gått fyra dagar nu och jag har inte sett skymten av Adam. Är han sjuk?
   Jag önskar att jag gick i hans klass så att jag kunde fråga hans lärare. Och gick jag i hans klass skulle jag samtidigt slippa vistas i samma klassrum som Maria.
   Vet du, kära Dagbok, vad Maria gjorde i dag?
   Mitt i Nutidskunskapen?
När vi hade olika ”bikupor” (dvs. att vi i små grupper satt och diskuterade ”nutidsfrågor”, typ varför är det jämt så mörkt i skolan, varför ska alla besparingar gå ut över oss elever?).
   Plötsligt hörde vi att någon började hosta våldsamt. Riktigt skrällhosta. Uhhhh-host (tyvärr kan jag inte bifoga ljud).
   ÄCKELHOSTA.
   Det var Maria.
   Hon stod mitt på golvet och hostade.
   UÖUUU-uuuuh-uuuuh!
   Hon darrade hela hon. Himlade med ögonen. Så att man såg ögonvitorna. Plötsligt föll hon ner på golvet. Där fortsatte hon hosta.
   När hon hostade knorrade hon ihop sig.
   Som ett bacon när det steks för hårt.
   UHHHHH-HOOOOST!
   Skolsköterskan var där på nolltid. Hela klassen stod och tittade (tills vi blev utkörda). Sen kom ambulansen (nej, jag ljuger inte, ambulansen kom.) Sen bar man ut Maria på bår och alla stirrade storögt.
   Sen dess pratade hela skolan bara om Maria.
   Alla var vansinnigt oroliga.
   Alla utom jag.
   Jag tror att Maria på sin höjd kan ha en vanlig förkylning. Absolut inte Beri-Beri (som killarna säger).
   Varför tror jag nu det?
   Svar: Därför att jag känner Maria. Jag VET att hon spelade teater. Hur vet jag det?
   Svar: Därför att förr i tiden spelade Maria och jag teater ihop på Vår Teater (innan dom la ner den). Hon var en sån där stjärna som aldrig var bra på scen. Däremot kusligt bra i privatlivet. Där kunde hon lura vem som helst. (Jag om någon vet.)
   Och nu ville hon stjäla THE LIMELIGHT från Maya-Ida. Vad passade då bättre än att göra STORA ÄCKELSCENEN?
   Jag är helt säker på att hon är tillbaka fortare än kvickt. (För regeringen har sagt att vi inte har råd att vårda bluffmakare.)
   Nej, jag kommer aldrig mer att lita på Maria.
   Aldrig.
   Däremot har jag börjat bli VERKLIGT orolig för Adam.
   Tänk om det hänt honom något?
   Vänta, det ringer!

Gissa vem som ringde!?
   Svar: Se printouten:

Print call print China Telecom Time 20.14
CHO SEN STYLE DEFAULT USER STYLE: HAPPY STYLE

CALLER:
- Hej, det är Adam!

MY VOICE:
- HEJ?!

CALLER:
- Jag fick ditt nummer av Ida. Jag mötte henne på gatan i kväll. Jag har legat i feber hela veckan, men nu kan jag gå ut igen.

MY VOICE:
- OK?

CALLER:
- Jag hittade en röd halsduk i fredags. Jag tänkte att den var din, jag har sett dig i din röda tröja?

MY VOICE:
- Hur ser den ut?

CALLER:
- Den är röd?

MY VOICE:
- Jag hade faktiskt en röd halsduk en gång som jag tappade bort …

CALLER:
- Tror du att det är den?

MY VOICE:
- Kan du ta med den i morgon?

CALLER:
- I morgon kan jag inte, läkaren säger att jag måste vara hemma ett par dagar till, bara ta kortare promenader, men på måndag?

MY VOICE:
- Vi syns efter skolan på måndag då?

CALLER:
- Ja, det går jätte-jättebra!

MY VOICE:
- Då säger vi det!

CALLER:
- Jag tar med mig halsduken! Hej då!

MY VOICE:
- Hej!

END ###

Jag KAN inte sova nu. Jag KAN bara inte!


10 MARS, SÖNDAG

Kära Dagbok! Hela långa helgen har jag varit utan dig. Förlåt! Det var mitt fel.
   Det var så bråttom när jag kom hem från skolan i fredags.
   Jag hade glömt att vi skulle till farmor och farfar (har jag tankarna på annat håll?) Så jag bara slängde ner mina saker i backpacken medan dom andra satt i bilen och väntade.
   Och jag glömde dig, kära Dagbok.
   Därför kommer här en dag för dag-rapport om hur helgen var. Jag kommer att låtsas att jag inte vet på fredagen och lördagen vad som hände på söndagen. För om jag tänker på söndagen (dvs. på det som hände i dag) blir jag så upprörd att jag inte kan skriva alls.

PS
Jag lovar att jag aldrig mer ska glömma dig.

FREDAG
Vi kom till farmor och farfar sent i kväll.
   Farfar fyller år i morgon.
   Det var därför vi åkte hit.
   Farmor och farfar stod vid grinden och väntade. Som dom jämt gör. De bor långt inne i skogen. Som i en saga. I ett rött hus under Lillberget. Med bara en liten ensam väg som leder hit. Fast ibland hör man ett tåg tuta långt borta i skogen.
   Farmor och farfar trivs här. Och dom är inte alldeles ensamma. Dom har katt (Rudolf den Röde) och i lagårn står tre glada grisar. Bror Duktig, Bror Hurtig och Bror Lustig. Bror Duktig kan hämta tidningen nere vid stora vägen, säger farfar. Men ingen har sett Bror Duktig göra det.
   Vi fick hembakt tunnbröd och getost. Jättegott.
   Men nu är det sovdags.

LÖRDAG
Först blev det Ja må han leva, gräddtårta och kaffe på sängen och presenter. Av mig fick farfar tio träd i Kalifornien (han är jättebekymrad över sandstormarna i USA).
   Sen tog jag en cykeltur med Vesslan och farmor. Vi cyklade till Anderssons i granngården tre kilometer bort. Vi köpte ägg och färsk komjölk. Vesslan vägrar dricka mjölken, men jag tycker den är god.
   Jag tycker nästan allting är gott. Utom en sak.
   Blodpudding.
   Jag kräks när jag ser blodpudding.
   Sen cyklade vi tillbaka. Det är så hos farmor och farfar. Det händer inte särskilt mycket. Inte ens på farfars födelsedag. Men det är skönt.
   För man behöver inte göra något.
   Man kan bara vara.
   Sen blev det mera gräddtårta och farfar spelade gitarr och sjöng Jag trivs bäst i öppna landskap.
   Men på kvällen blev det (tyvärr) Skeppet Sverige. Jag tyckte väl inte det var så kul (dvs. jag nästan kräktes). Men hos farmor och farfar finns bara en big screen (precis som hos oss nu). Och så var det ju farfars födelsedag. Så där satt jag med dom andra och åt tårta och såg på Skeppet.
   Vet du inte vad Skeppet Sverige är, kära Dagbok?
   Välkommen till Nördarnas Värld!
   Skeppet Sverige, kortversionen:
   Vi i Sverige har skickat ett skepp till Grönland. För att studera den grönländska inlandsisen. Varför? Fråga inte mig. Alla vet ju att polarisen smälter. Alla vet ju att jordens temperatur stiger. Det GÅR ju inte att missa.
   Hur som helst är hela Sverige alldeles tokigt i forskningsskeppet. Men varför är hela nationen tokigt i skeppet?
   Svar: Därför att det är värsta Dokusåpan med skeppskocken som är sur på kaptenen, fåniga forskare och en sick stupid tjej som alltid säger ”Men åh vad spännande!” om minsta lilla borrprov från isen.
   Dom sa det gamla vanliga på skeppet i kväll. Att isen smält mycket fortare än någon trott. Att vi ligger tvåhundra år före alla tidigare klimatprognoser. Att vattnet stiger fort i världshaven. (Senaste nytt är att vattnet kryper upp över Stora skyddsvallen i London. ”Men åh vad spännande”, sa tjejen.)
   Det enda intressanta var att i ett av ”inslagen från dagen” så kom en jättefågel seglande över deras huvuden.
   ”Det är en Albatross”, sa kaptenen och pekade. ”Vi har haft många Albatrosser omkring oss den senaste tiden.”
   Det måste alltså vara där uppifrån Grönland som Felflygar-Sixten kom (killarna i klassen har döpt honom). Och nu vet jag ÄNTLIGEN varför Sixten flög till vår skog.
   Felflygar-Sixten var FED UP med Skeppet och ”Åh vad spännande”!
   Men innan den ”Superintressanta” Dokusåpan var slut smög jag mig ut på gården.
   Det var mörkt ute. Månen lyste över berget. Från lagårn hördes grisarnas nöffande. Det var nästan som i Kalle Anka på julafton.
   Jag tog försiktigt fram mobilen för att se om Adam var uppkopplad.
   Men det var bara Maya-Ida som var igång och ett helt gäng Mayatokiga.
   Hon har startat en chatt. Vad heter den?
   Svar:
   ”Dödsgrupp Ixtab”. Vad annars?
   Sen ringde jag Adams mobil.
   För första gången.
   Men ingen svarade.

SÖNDAG
I dag gjorde Vesslan något oförlåtligt.
   I morse, hos farmor och farfar, tog han min mobil och sprang och låste in sig på toaletten. Och där inifrån skrek han:
   ”Vem är NEW LOVE?”
   New Love har jag skrivit i stället för Adam.
   ”Ge hit den!” skrek jag.
   ”Aldrig, AAAALDRIG” skrek Vesslan ner i toalettstolen så att det ekade (det ekar på farmors och farfars toalett om man gör så) och sen kom det värsta. Han ringde Adam!
   Vesslan ringde Adam under tiden han stod med sitt huvud i toalettstolen! Och Adam svarade! För jag hörde Vesslan säga:
   ”Vem det är? Hörs inte det? DET ÄR TOALETTMONSTRET, MY NEW LOVE!”

Jag satt dödstyst i bilen hem. Fullständigt dödstyst.
   Jag brydde mig inte om att pappa fick visa sitt ransoneringskort två gånger innan han fick snabbladda på macken.
   Inte om den illgula löpsedeln:
   OKÄNT VIRUS DRABBAR SKEPPET?
   Inte om någonting.
   Utom att sikta med näven. När jag slog det hårdaste jag kunde mot Vesslans knäskål.

Ja, kära Dagbok, det var min helg.
   Och nu är jag här hemma. Här på min säng.
   Och dom andra är nere i vardagsrummet och jag hör TV-ljudet: ”Forskningsskeppet Sverige vänder nu snart hem efter fullgjort uppdrag”. Var väl det jag visste. Inte ett ord om något virus (kvällstidningar går aldrig att lita på).
   Men jag skiter i det lyckliga virusslutet, för ungjäveln har förstört ALLTING för mig!
   ALLTING!