Uppklarnande

Världen sov under ryckande ögonlock.
Tidningsbudens kärror gnisslade, de första måsarna
sökte sina platser på kyrktornen.

Allt var byggt sandkorn för sandkorn
och ostadigt som ett lågtryck över de Västfrisiska öarna.

Men på dagens högblå himmel
skrev flygmaskinernas vita slingor ditt namn
medan tornsvalorna steg.

Överallt låg vägar, skimrande
som anfanger i medeltida handskrifter.

Världen öppnade sig
kronblad för kronblad.

•

Den gröna ekan

Här ligger den i marvatten, varken sjunken eller flytande,
hängande i vattenlinjen som ett fiskvak.

Flatbottnad färdades den i oändliga sommardagar
genom fågelsjöarnas världar
medan den svaga vinden
och de omärkliga strömmarna
tog hand om dess färd.

Ibland hördes rördromen blåsa i sin tomma flaska
och ibland kom rop ifrån land
när den gled från vassrugg till vassrugg
medan frömjölet virvlade
och stjärnhoparna drev förbi Guds bryggor.

Ibland om söndagarna saktade den in
när klockklangen blandade sig med rördromens rop
och korna råmade in i evangelierna.

Om kvällarna när svanarna gick in för landning
med visslande vingspetsar
sökte den sig genom svischande vasskorridorer
in i drömmens labyrinter
där budskapen hängde tvärs över kanalerna
lika självklara som tvätt på linor.

Nu ligger den här, varken sjunken eller flytande,
och väntar på ditt andetag.

•

En kärleksdikt

Efter den första kärleksnatten
var allting nytt.
Stegen mot busshållplatsen
var de första
astronauternas fotspår
och vid kyrkan var gravstenarna släta
som berghällar
nyss uppstigna ur jorden.
Morgonen svävade
på raka vingar
medan dagen
bokstav för bokstav
gick över vattnet.

•

Björkarna

Jag älskade en gång på ett barnsligt sätt
som en ung björk älskar jorden.

Jag älskar med lövmassor nu,
världar som vinden vaggar och ruskar.

Jag är brutna grenar,
virvlande löv, losslitna flagor av bark.

Jag älskar med dom knotiga rötterna
som stiger ur jorden likt händer lagda på ett bord.

Underjordiskt älskar jag dig.

•

Grusvägen

Ute på kalhygget står frötallen kvar
med uppspärrad krona:
din hand mot fönsterrutan
kvällen vi skildes åt.

Jag går längs grusvägen
medan sädesärlan hoppar framför mig
som en virrig markör.

Jag minns din trapp, ditt bord,
dina andetag
och hur världarna öppnades
en efter en.

Jag minns hur något i djupet
ropade mitt namn
och att jag inte vågade svara.

Och här går jag nu
mellan tjälskottens gropar
medan kådan doftar
och myggor och minnen kapslas in
för att skickas genom årtusendena
till människor som vi,
längre fram dit vi inte kan följa.

Vart livet tar vägen
vet jag inte mer,
bara att det fortsätter, strömmande
genom dagar och nätter
och att hallonriset, ängsullen
och dom röda stenarna
berättar allt så mycket bättre
än jag själv.

Och jag själv
är bara en liten skugga, ett streck
som darrar framför
en större berättare som då och då
låter mig skriva några ord.

Och vart orden tar vägen vet jag inte
och vart vägen går
vet jag inte; bara att fiskgjusen
kretsar kring tallen
och att livet inte kan sparas
utan måste förbrukas i varje andetag
här under himlen.