Knut Svensson

Mitt namn var Knut Svensson.
Jag var nogat.

Jag var båtbyggare, snickare, frisör,
och slöjdlärare
och jag var nogat.

Man måst vara nogat.

Jag ägnade timmar
åt att lära pojkarna i skolan
hur man hyvlar en bräda
och timmar åt
hur man spikar i en spik
i en planka.

Det var nogat.

Och i min båtverkstad
där ekorna växte fram långsamt
som midvinterns ljus
tog jag emot för klippning.

Jag gick sakta
runt timmerhuggaren
på pinnstolen
som vore han en staty inne i ett flyttblock
överväxt av mossa.

Jag betraktade varje man
som han var, en figur
gjord av den store skulptören,
men insvept
till oigenkännlighet
i sitt vinteröde.

Jag såg i minuter på honom,
den vildvuxne,
statyn inne i stenen.

Sedan vätte jag mina läppar
som Kalle Eriksson vätte sina frimärken
på postkontoret
och började klippa, strå för strå
timme för timme.

Och långsamt växte
ur den toviga, ruggiga huggaren
en inre gestalt
som om eftermiddagen
trädde ut ur min snickarverkstad
med ett skimmer kring sig.

Då öppnade sig himlen
och änglarna skymtade
och den första sädesärlan sjöng.

Så är det med skapelsen.
Så är det med allt skapande.

Man måst vara nogat.