Den natten drömde jag att Svenny dog.
    Svenny är min kusin och bor hos faster Anna i Morkarla i Uppland. Kusin och kusin. Egentligen är Svenny inte min riktiga kusin, han är barnhusbarn, men det får man absolut inte säga.
    Svenny har aldrig någonsin fått komma till Lappland, men nu är det sommar i drömmen och han och jag är vid Bomsjön, bortanför Daniel-Petters.
    Det surrar av myggor i älggräset. På himlen syns svalor. Och sjön som är stor och djup och kall in i juli ligger spegelblank.
    Tänk så fint det är här i Lappland, säger Svenny.
    Hur fick du komma hit, säger jag. Du får ju aldrig komma till Lillvargbyn för faster Anna, säger jag.
    Två måste gå, säger Svenny. Två måste gå.
    Svenny, säger jag, du säger konstigt.
    Plötsligt glider en roddbåt mot oss utifrån sjön. Alldeles tyst. I båten sitter två pojkar. De ror med varsin åra. När de kommer nära ser vi att de har blod på sina händer.
    Och båda säger med konstiga röster:
    Det är mycket blod att ro genom världen. Många krafter som växer i spindelns nät.
    Och plötsligt är Svenny försvunnen.
    Och jag ropar:
    Svenny! SVEEENNYY!
    Och då knackar det svagt nerifrån marken.
    Och där är Svenny.
    Han ligger under en glasruta. Han har svart kostym och vit fluga. Hans händer är knäppta på hans bröst. Han är död. De svaga knackningarna kommer från en grå mus som springer fram och tillbaka under glaset.
    Och så hör jag hur det börjar surra, som av jordgetingar, och surret blir högre och högre och röda, tjocka vågor med lätt vitt virvlande blodskum slår in mot stränderna.
    Och pojkarna därute i båten säger:
    Skall vi nu sjunga en lappsång?
    Och sen sjunger de med konstiga röster:

      Lo-i-loj-loi-loi-lo-lo, lo-i-loj-loi-loi-lo-lo
      Lo-i-loj-loi-loi-lo-lo, lo-i-loj-loi-loi-lo-lo

Men så, långsamt, långsamt blir sången annorlunda och låter som Hej, tomtegubbar, slå i glasen, och låt oss lustiga vara!
    Och nu är det i vardagsrummet hemma och pappa kommer indansande i tomteskägg, han snubblar lite på tröskeln, för han har tagit sig en jäkel, och så räcker han fram en julklapp och det är världens finaste julpapper.
    Vasche go pajken min, säger han.
    Tack, säger jag och ser hur fint snön faller därute.
    Stora, luddiga snöflingor som dunar sakta, sakta ner från himlen och lägger sig försiktigt i älgspåren, harspåren och skidspåren.
    Julväder, tänker jag, äntligen är det julväder!

•

Drrriiiiiiiing, ringde väckarklockan tidigt på måndagmorgonen. Jag rusade barfota ner i köket, för mamma hade köpt Kalas-Puffar veckan innan.
    Ta på dig ullsockarna, sa mamma när jag öppnade skafferidörren.
    Och precis då kom jag ihåg drömmen.
    Drömmen om Svenny i kalla jorden. Drömmen om de tjocka, röda vågorna med sitt lätta, virvlande blodskum.
    Jag blev alldeles stel. Som någon som på en tecknad film fått allt iskallt vatten i Gränsbäcken över sig. Och nu bara står där. Inuti isblocket.
    Börje, herregud, sa mamma.
    Huuuuurrrva, sa pappa och skojade och la handen på min arm. Han ä ihjälfrusen!
    Men Johan, sa mamma, vad säger du?
    Han skull ha hadd ullsocka på sä, nu ä han dö, sa pappa och blinkade åt mig. Och sen sög han tag i mig och bar mig som en adventsgran rakt över köksgolvet.
    Pappa öppnade vedlådan och la mig på skoj där nere. Det låg bara boss i lådan, för ingen hade hämtat ved än.
    Och nu stängde pappa luckan, men la en trästicka under locket så att jag kunde titta ut i köket.
    Är du inte riktigt klok, sa mamma precis som någon stampade av sig snön ute på förstubron. Öppnade ytterdörren och kom in i farstun.
    Herregud, tänk om det är polisen, sa mamma.
    Godmorgon, sa en röst där ute.
    Det var Volter Lundberg.
    Jag kände igen alla röster i byn.
    Volter var kort och hjulbent. Han hade grå vadmalskläder och grå vadmalskeps. Varje höst gick han runt i hela byn och läste av elmätarna. Det var alltid i augusti. Aldrig på vintern. Absolut inte i december. Och aldrig någonsin klockan halv sju på morgonen. Någonting var fel i Lillvargbyn.
    Egendomliga saker har hänt, sa Volter, kikade in i en kontakt och gick sen raka vägen mot mig.
    Inte ska väl Volter sitta på lådan, sa mamma nervöst.
    Man-äh, man-äh har lite problem med magan i dag, sa Volter som alltid sa man i stället för jag. Så man-äh sitter här.
    På behörigt avstånd från kaffegodset, sa Volter och satte sig och pang! kraschade pappas träpinne ihop.
    Det blev kolsvart i lådan.
    Men så såg jag en stor, lång springa och där strömmade ljuset ner. Volter måste ha suttit sönder lådan när han satte sig. Jag såg en husfluga som satt upp och ner på kökstaket.
    Men nu trixade Volter sig längre bak med stjärten.
    Precis som på utedass.
    Och det blev kolsvart igen.
    Och precis då kom den första prutten.
    Det var en smygare.
    Fssssss, sa det.
    Nej, sa Volter, det är konstigt med elektriciteten. Mycket konstigt.
    Jaha, sa mamma, och frågade hur det var med magen nu då, och Volter sa, tack mycket bättre, man-äh, man-äh har inte behövt släppa väder än.
    Fsssssssss, kom det en till. Han ljög den jäkeln!
    Smygarna luktade fruktansvärt. Jag började knacka lite försiktigt i lådväggen. För att bara pappa skulle höra.
    Man-äh, man-äh tyckte man-äh hörde någonting, sa Volter och släppte en riktig Gustav II Adolf. Åh, Gud vad det luktade!
    Mamma får skämmas bäst hon vill, tänkte jag. Jag ska inte bli ihjälfist. Och nu knackade jag som de gör på sjunkna u-båtar.
    För att alla skulle höra mig.
    Knack, knack, knack.
    Det blev dödstyst i köket.
    Men mamma låtsashostade och sa:
    Jaha, nu knackar det i vattenledningsrören igen. Johan, du borde verkligen lufta systemet.
    Jaså, vattenledningen, sa Volter.
    Ja, men, sa pappa.
    Vad skulle det annars vara, sa mamma.
    Ja, sa Volter, systemet måste luftas vare sig det är mekanik eller människa.
    Och sen sa han:
    Kan vi gå ut och se på elektriciteten? Det händer märkliga ting med den.
    Men då sa mamma att det väl ändå skulle vara en lussebulle först. Volter började smacka något alldeles förfärligt när han åt på bullen.
    Smack, smack, smack, lät det i köket. Och nu förstod jag varför. Det var för att dölja de första ljudisarna.
    Prutt, prutt, prutt, sa det och det var mammas bulle som satt igång pruttkonserten på riktigt.
    Nej, men ta mera, sa mamma.
    Ä dä könschtit vä elektriciteten, sa pappa.
    Mycket konstigt, sa Volter och nu släppte han iväg en riktig långljudare.
    Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii, sa det. Som en lövsågningssåg man sågar fram och tillbaka på samma ställe.
    Men pajken, sa pappa oroligt. Han –
    Ja, pojken ligger och sover, sa mamma, det är bara vi uppe. De har sovmorgon i dag. Den där nye magistern har ju sina idéer.
    Jaså, sa Volter och sen sa det PRRRRRRRRRTTTTTTTTT så att hela lådan skallrade och vedbosset virvlade ihop rena flisverket.
    Jag blundade och höll för näsan, men det hjälpte inte. Och nu flämtade jag som en hund man stängt in i en varm bil. Det luktade sumpgas, gammal deg och rutten fisk.
    PRRRRRRRRRTTTTTTTTT, PRRRRRRRRRTTTTTTTTT, PRRRRRRRRRTTTTTTTTT, sa det igen och nu fes Volter upp sig själv i luften.
    Och plötsligt var det tyst i köket.
    Jag öppnade luckan, klev upp ur lådan, tog ett djupt andetag och sprang och kikade ut bakom gardinen. Där ute stod de. Vid fågelbordet jag gjort i slöjden. Och glodde.
    På elledningarna som gick i luften från vårat hus till våran lagård.
    Jag förstod ingenting. Varför skulle de titta på dom? Det var ju bara vanliga elledningar.
    Och då och då lyfte Volter sin arm och pekade mot kråkboet i björken. Och varje gång han gjorde det blåstes nysnön som fallit under natten av fågelbordet.
    Domherrarna skulle få fisfrukost.
    Den saken var i alla fall klar.

•

På eftermiddagen satt Volter på sin gråa traktor och gasade på som sjutton.
    Och precis som han försvann in i kurvan bakom vedboden kastade jag mig ut genom dörren för att följa efter honom på sparken.
    Trasmattorna Börje, skrek mamma, men jag tänkte inte skaka några mattor, så jag svängde ut på den vita, isiga vägen och sparkade iväg som en raket.
    Jag ville veta vad det var frågan om.
    Innan pappa och farbror Nisse åkte iväg i farbror Nisses lillbil, för att hugga timmer en hel vecka på Gopagele, hade pappa hunnit berätta. För farbror Nisse var försenad. Lillbilen, som såg ut som en såpbubbla på tre hjul, krånglade nästan jämt.
    Det pågick strömtjuveri, hade Volter sagt. Därför hade han börjat gå runt hos alla i byn, för att se om de tjuvade ström.
    Och eftersom våra skator hade byggt sitt bo ända upp i elledningen, skulle vi ha kunnat dra en egen ledning i smyg inuti boet och tjuvta ström.
    Det var därför Volter ville titta på skatboet.
    Men ingen i Lillvargbyn hade tjuvat ström sen Olav Nilsson kopplade in grammofon i grishuset. Den tjuvkopplingen var lätt att hitta. Det är ju inte varje dag grisar står och lyssnar på Vaughan Williams tredje symfoni. Vi hade fått träna på att stava Vaughan Williams i skolan.
    Men den här gången var det ett större uttag, hade Volter sagt och fisit ner en talgoxe. Inte några hundra watt till en grammofon. Utan mera.
    Mycket mera, hade Volter sagt.
    Och när pappa berättade det blev jag orolig. För tänk om strömmen skulle ta slut till jul. Då skulle julgransbelysningen, den röda adventsstjärnan i alkoven och TV:n inne i rummet bli alldeles svarta.
    Det skulle inte bli någon jul alls.
Volter måste hitta strömtjuven, tänkte jag och såg hur den grå traktorn gasade på långt därframme.
    Men plötsligt var vägen alldeles tom. Det enda som syntes var Grållens blå dieselrök.
    Det var nästan som i Bröderna Cartwright när Adam tappat spåret. För vägbanan var så hårdfrusen att traktordäcken inte gjorde några märken.
    Men jag ville inte hem till trasmattorna, så jag började snigelsparka i stället. Och jag gled i hundra meter i halvåret förbi bygdegården.
    Bygdegården var ganska nybyggd. Den gamla hade rasat ihop när jag var liten. Vi hade ett gult tidningsurklipp hemma med en suddig bild av en massa snö och bräder hit och dit:

Jag hade läst urklippet så ofta att jag kunde det utantill. För snökatastrofen var det mest dramatiska som hänt i Lillvargbyn på jättelänge.
    Och lite dramatik skadar ju aldrig, tänkte jag när jag snigelsparkade framåt och Pelle Jonsson klev ut på vägen och skrek:
    Skall jag bända loss dig!
    Fast då hade jag redan sett de svarta dropparna mitt på den vita vägbanan. Volters svarta droppar, elva, tolv, tretton, för oljetråget i Volters traktor läckte.
    Och plötsligt flög jag fram. Och oljedropparna blixtrade förbi när jag sparkade så att foten dundrade mot den vita vägisen.
    Och dropparna for in i kurvan framför mig, förbi sågen och sen plötsligt vägen ner till höger, den som går österut, mot byarna och myrarna långt borta.
    Och jag böjde mig långt utanför sparken och svängde nerför backen så att medarna skrek.
    Och nu var jag nästan ute ur byn.
    Och där uppe på kyrkberget stod den vita träkyrkan, tom och tyst. Med kyrkogården full av översnöade gravstenar. Och ett rött trästaket som försvann in under snödrivorna.
    Där i kyrkan var farfar begravd.
    Farfar som ibland visade sig i mina drömmar.
    Farfar som hade magiska krafter.
    Farfar som från Dödsriket hjälpte mig och Svenny i Vita villan i Uppland i somras. När det vart vitterväder och det regnade och var solsken samtidigt. Och djävulens tjänare kom.
    Farfar som räddade livet på oss i vittervädret.
    Farfar som visade sig när det blev hemskt.
    Men nu fick det inte bli hemskt.
    Inte nu när det skulle bli jul.
    Riktig jul med världens bästa julväder.
    Och världens bästa julklapp.
    För i skyltfönstret i affären låg en handyxa med skaft av äkta hickory och yxhuvud av världens bästa skogshuggarstål.
    Och precis som jag tänkte på yxan hörde jag tuten. Vad då för tut, tänkte jag och nu kom den.
    Precis där elstolparna kliver över vägen och elledningarna fortsätter in i skogen, mot nordöst.
    En grå DKW med vitt tak.
    Rakt mot mig.
    Den körde alldeles för fort.
    Alldeles för vingligt.
    Och den blinkade med ljusen och tutade en ny, lång signal och nu var det bara fem meter kvar, tre meter.
    Och jag bara står där. På sparken.
    Utan att kunna röra mig.
    Och plötsligt hör jag en röst:
    Var stilla, detta är inte din prövning!
    Och jag säger: Farfar?
    Och plötsligt vinglar jag till höger med sparken, samtidigt som bilen vinglar iväg till vänster.
    Och så hör jag:
    Två måste gå, inte en, men två måste gå.
    Och sen dyker jag på skallen i snödrivan och när jag kravlat mig upp är bilen borta och jag tittar upp mot kyrkan.
    För något rör sig däruppe på kyrkogården.
    Det är en räv och räven hoppar över det röda staketet mitt ute i snön. En alldeles vanlig räv.
    Och räven försvinner in i skogen.
    Men räven lämnar inga spår.

•

Tant Ingegerd bor i en röd liten stuga i den stora gröna granskogen under kyrkberget.
    Det är dit de små svarta dropparna har farit.
    Och där står Volters Grålle-traktor och droppar en liten svart sjö intill tant Ingegerds röda lagård.
    Och när jag kikar ut bakom stammen på en storgran råmar korna inne i lagårn och lammen bräker. Jag kikar mot tant Ingegerds lilla hus.
    Och mitt hjärta bultar så hårt att barren i den snöiga grankvisten framför mig darrar.
    För jag har blivit rädd.
    Livrädd.
    För när jag ställde undan sparken, så såg jag en liten grå fläck.
    Ytterst på spetsen på trähandtaget.
    Jag förstod precis vad det var.
    Det var billack. Grå billack. Och billack var bara en millimeter tjock. Det sa alltid farbror Nisse. Och sen la han till: Knafft. Det betydde knappt.
    Billacken hade skavts av på trähandtaget när jag svischade förbi den grå bilen.
    Och i det ögonblicket hade det bara funnits en millimeter mellan mig och döden.
    Knafft.
    Men farfars röst hade räddat mig. Fast när jag började tänka på farfar blev jag verkligen nervös.
    För farfar pratade aldrig inuti skallen på en om inte något hemskt skulle hända.
    Något hemskt där han behövde ens hjälp.
    För farfar levde i Dödsriket utan kropp.
    Och där var han bara som en osynlig ballong som inte själv kunde ta tag i vitterkorset och lyfta det på rak arm. Mot Ondskan.
    Därför behövde farfar mig.
    Men jag ville inte möta ondskan en gång till.
    Och förresten var vitterkorset borta.
    Det hade försvunnit i Uppland.
    Och utan vitterkorset skulle jag inte kunna göra någonting. För utan vitterkorset gick det inte. Och om jag inte hade vitterkorset, så hade farfar ingen nytta av mig.
    Nej, just det, tänkte jag.
    För utan vitterkors går det ju inte. Och då finns det ju ingen orsak för farfar att prata med mig.
    Och eftersom det inte finns någon orsak, måste jag ha inbillat mig. Inbillning, tänkte jag, det är den naturliga förklaringen. För allting här i världen har sin naturliga förklaring.
    Utom kanske att Volter tror att tant Ingegerd tjuvat ström.
    För tant Ingegerd är ingen strömtjuv. Visserligen är hon förstås Jehovas vittne, men det räknas inte för hon är så snäll.
    Jehovas vittnen tror att jorden ska gå under men att alla vittnen ska klara sig. Så står det i Vakna! och Vakttornet som tant Ingegerd går omkring och säljer.
    Och alla i Lillvargbyn köper.
    Men inte för att de tror att jorden ska gå under, utan för att tant Ingegerd har en gubbe som är dum mot henne. Fast hur dum gubben än är, biter det aldrig på tant Ingegerd.
    Guds frid, säger hon bara. Guds frid.
    För tant Ingegerd tror att Jesus ska komma på den yttersta dagen och hämta henne i himlavagnen. Då ska tant Ingegerd få lämna sin elake gubbe.
    Fast nu ser det ut som om Volter också skulle vara dum mot henne. För bakom pelagoniorna i köksfönstret höjer han sin arm. Precis som för att slå. Men så flyger ytterdörren upp och Volter rusar ut och skriker:
    Om dina vittnen tjuvtar ström till Rikets sal, ska man-äh, man-äh skicka Vattenfall på er ända in i evigheten!
    Sen hoppar Volter upp på traktorn, och hans huvud flyger bakåt när Grålle skjuter iväg som en pil.
    Och tant Ingegerd hämtar en röd piassavakvast och sopar sakta och stilla vit snö över den lilla oljesjön och sen ler hon ner i marken och säger:
    Men se Börje, kommer du och hälsar på?
    Gud vad jag skämdes när jag plumsade fram i snön. Men tant Ingegerd brydde sig inte.
    Vi har varmt för årstiden, sa hon. Hon som i vanliga fall bara sa: Guds frid, jag är ute och säljer tidningar jag. Och Tack så mycket. Och Adjö och frid.
    Kom in, kom in, sa tant Ingegerd.
    Jag satte mig på vedlådan.
    Och där satt jag.
    Utan att säga ett enda knyst.
    För jag skämdes fortfarande.
    Och sen ville jag ju veta vad Volter sagt. För tänk om han sagt att det skulle bli strömbrist, då kanske ingen i Lillvargbyn fick tända julgranen. Och då. Blev det ingen jul.
    Men man kan ju inte bara plumsa in till ett Jehovas vittne och säga rakt upp och ner:
    Hördu du, vad håller Volter på med egentligen?
    Man måste liksom linda in det.
    Prata om väder och vind.
    Men jag var mycket bättre på att prata brännvin. Renat hade stigit i pris. Fast det smakade lika ushlit ändå.
    Det hade pappa sagt.
    Men det gick ju inte att prata om det.
    För ett Jehovas vittne fick ju inte ens se på TV.
    Men det gick ju inte att sitta tyst i flera timmar heller, så till slut hostade jag lite och drämde till med:
    Jaså, det julas för Jehovas vittnen?
    Det blev dödstyst i köket. Och jag skämdes så att mina kinder blev alldeles heta.
    Men tant Ingegerd bjöd på en ljummen mandelsnäcka och sa: Nej, jag firar inte jul jag och särskilt inte i år.
    Då skämdes jag ännu mera. För att inte tant Ingegerd blev arg. Och inte kunde jag ju gå därifrån nu. Inte när jag fått en kaka. Det var bäst att säga något vettigt. Och precis som jag tänkt säga något vettigt så sa jag:
    Gud drar väl mycket ström så här års?
    Nu skämdes jag så att jag ville krypa ner i vedlådan. För nu var det som om någon satt inne i mig och hittade på det ena mer idiotiska efter det andra.
    Ja, Volter den mannen tycks tro det, sa tant Ingegerd plötsligt.
    Hon verkade inte alls arg för det där med Gud.
    Den mannen Volter säger att det har försvunnit ström, sa tant Ingegerd. Avsevärda mängder, mer än Lillvargbyn kan göra av med. Tusentals, tiotusentals, vad var det han kallade det, watt. Tiotusentals watt.
    Det kanske är TV, sa jag.
    Televisionen, sa tant Ingegerd och log.
    Man vet aldrig, sa jag, för TV har varit i Risträsk och spelat in John Lindgren. Då kan dom lika gärna komma hit. Och då går det åt ström!
    Men tant Ingegerd hörde inte på.
    Hon tittade ut genom fönstret. Som om hon väntade på något. På himlavagnen kanske. Och så noppade hon bort ett litet gult blad från pelargonian och sa:
    Men inte har vi vittnen med detta att göra? Och jag sa honom att han skulle söka svaret i förfädrens gärningar.
    Jag begrep absolut ingenting, men jag sa:
    Om Volter sökte i förfädrens gärningar skulle inte oljetråget på traktorn hans gå sönder jämt.
    Då grep tant Ingegerd tag i min arm och sa:
    Du har förstått! Men så löper Lindströms linje obruten!
    Gör den, sa jag och munnen blev torr.
    Undergången, sa tant Ingegerd. Den kommer. Och då ska Lillvargbyn förvandlas till aska.
    Det kändes plötsligt kusligt i köket.
    Som om en iskall vind hade dragit igenom det.
    Tant Ingegerd måste ha märkt det.
    Hon släppte plötsligt min arm och sen såg hon ut som om hon skämdes. Sen gav hon mig en ljummen mandelsnäcka till och sa att nu måste jag gå, för hon skulle ut i lagårn.
    Jag ger De Bibliska lite melass, se, sa hon. De Bibliska var hennes två lamm som hon skulle ta med sig på himlavagnen.
    Och när jag gick mot lillgranen jag ställt sparken under, stod tant Ingegerd utanför lagårn och log och vinkade adjö.
    Jag tittade upp mot himlen. Den var mörk nu.
    Mörkare än jag någonsin sett den.