Nordvästpassagen

av Börje Lindström




Avstånd till världen

Decennier förbrukade jag
för att äntligen nå detta ögonblick!

Och när jag är här, vad är jag?

Envist försöker jag länka huvudet till kroppen
men köttet vill icke framkallas och hjässan vill lämnas i fred.
Fötter, kön och mun,
vad mer finns att tillägga om sin gestalt?

Somliga kvinnor har ett ljust hår
som de hela tiden hindrar från att falla in över deras ögon.
Dessa kvinnor är mödrar och älskarinnor
och de bär sin kropp så som en styrman bär en utmärkelse.
Dessa kvinnor ler och vill tala om världen.

Jag känner icke världen.
Världen är en envis insekt på utsidan av de slutna ögonlocken.
Den vill gott och icke gott.

Somliga minnen har en svart kant kring sig
vilken påminner om allt det jag aldrig infriade,
blommorna jag glömde att lägga på graven
och prästens ord om uppståndelse jag somnade ifrån.

Min kropp,
min kropp känner inte någon.
Den har passerat genom så många kärleksnätter
utan att ta gestalt i sig själv
och dess längd och bredd är ännu icke uppmätta.

Jag känner de vågberg som till slut bryts av sin egen tyngd
och allt av det vi kallar mod
vilket upplöses likt fosfor taget ur vattnet
när vakten anländer till akterdäck
och blir skrämd av något harmlöst ute i det mörka intet.

Min kropp,
min kropp har rört sig i världen
utan att ge världen ett tillfälle att röra sig i den.

Somliga var mödrar och somliga var älskarinnor.
Jag släpade min kropp efter mig in till deras kammare
och lät dem tända de ljus deras fäder en gång tänt för dem.

Min kropp,
den blev sitt kött till slut.
Men mitt huvud är statt på resa,
dess färd varar längre än köttets färd
och köttets otröstliga vilja att bli kropp också för huvudet.



Skruvis utanför King William Island

Vägguret stannade och vinet frös,
medan lakanen stelnade likt en bedragen kvinna.

Isen kom. Småsintheten växte.
Ledan borrade sig ned till en dinosaurisk uttrötthet.

Viljan skavde. Takbjälkarna knakade,
plankorna knäppte.

Imperiet tyngde, isen skruvade. Blåsten drog genom skeletten
av två karibuer som fastnat i varandras kronor.

Ekträet sprack långsamt som ett äktenskap.



Ljusets hemlighet

Vårt liv så stelt och hårt
att det knappt kan hamras ut. Vi är snart ej mer.

Föhnvinden går. Ett isberg rör sig tyst
på Polarhavets vindslipade golv, det är ett undanställt minne
som söker sin bana åter till medvetandet.

Dovt är vårt liv, fånget i ett inre djup
där gallan vyssjar morgondagen. Våra många agremanger
hjälpte ej. Viljan hjälpte ej.

Lysande slott, drömmar som tänjde och slet sig.
Till vad? Alkekungar, havhästar vaggar i blåsten, våra kopparcylindrars slipade ord
fryser in i isarna, stumma meddelanden till en framtida urtid.

Vem förvaltar ljusets hemlighet?

Skräck bland männen på däck.
Skräck höjer och sänker sig inombords.

Däcket skrubbas. Fingrarna slinter och naglarna bryts
mot dess glatta is. Hundvakten går. Stjärnorna dinglar på himmelen
som de aldrig förlåtande ögonen av tusentals orättfärdigt hängda.

I början av vart liv finns något outsagt,
en outtalad viljas som endast kan förstås av de en gång viljelösa.

En kort stund kan vi, plötsligt ett
och enahanda, färdas i lövade ekor genom en oavslutad dröm
där vart sinne sedan länge är sammanväxt med de andras sinnen
och med den död och det liv vi drar vår gärning ur och till.

En kort stund grönskar vart blad, savar var gren.

Stilla lyser sedan den barnsliga värld vi mist
och genom åren av mörker och ensamhet sänder den någon gång ut
en sjöfågels skrik till oss, där vi
mitt i de rasande dagarnas skummande älv
färdas gränsle över vårt kantrade liv.

Att öppna en dörr, att genast öppna den nästa.
Aldrig vila. Aldrig eget tilltal. För sent lär sig människan
sitt namn. För sent förstår hon att hon endast har sin värnlöshet
att ställa mot världen.

Andetag inuti klipporna. En örn som flyger lågt över isen
mot dagerns tunna strimma. Ansträngda händer som ger upp sitt mål
och tvekande söker sig sin egen känsel.

För sent förstår hon att det ljus som ställdes under skäppan
var en annans mörker. För sent begriper hon sitt uppdrags karaktär.

Vargarna ylar. Järven slår. Molnen gnisslar
som teaterkulisser. Islotsen vacklar och faller från sin höga utkik.
Som kroppen träffar däck stänker blodet, fryser i luften till is
och regnar likt torra ärtor mot det gistna virket.

Vad intet det blev av allt! Så ynklig en åskådning ter sig
när människan lämnat den.



Begravningen i polarisen

Under dagen dog en matros,
begravningen sattes till klockan sju om kvällen.
En hård nordostlig storm förhärdade våra anletsdrag
som vi åsåg de män, vilka med rinnande näsor högg graven i isen.
Liket var insytt i den hängmatta där det i livet legat
och en fana var bredd däröver.
Våra fartygs flaggor hissades på halv stång
och vi tyckte oss genom snöyran se en skymt av imperiet.
Jag läste med värkande fingrar en bön ur minnet,
skriftens blad förmådde jag i den bitande kylan inte vända.
Därpå bars den döde i lyktors sken till sin våta grav,
som innan skeppsklockan hunnit ringa ut genast frös igen.
På himmelen såg vi i en luftspegling månen stå i mitten av en väldig, lysande ring,
och över denna ring visade sig den nedersta bågen av en annan men svagare ring
och den egentliga mångården blev så prydd med ett strålande kors.
Vi gick stilla tillbaka till våra skepp
och en efter en släcktes våra lyktor.



De rasande kungstigrarna

I London och Liverpool
tänkte vi oss som rasande kungstigrar.

Fjärran vanans varma lågland
huttrar vi hopkurade invid vår järnkamin,
vilken eldats så hårt med kol och längtan hem
att den antagit stjärnhimmelens likhet.

Vår gudomlighet är lagd åt sidan.
Vår krona tynger oss.

Vårt kött mjuknar. Våra tänder lossnar.
Tysta tuggar vi vårt frusna rov.



Den förtennade sanningen

Dagarna staplas som konserver,
aldrig öppnade blänker de svagt sina hemligheter
mot oss av snöljuset halvt förblindade män.
Vilken lycka eller död undviker vi?
Minnen av kvinnor drar genom oss
men når ej in till våra förtennade hjärtan,
där vi i denna öken av vind och bitande kyla
skapat oss en inbillningens blommande oas
vilken om någon levande når den, genast ruttnar
av den friska luften, ty den tål ej en annans andedräkt.
Vårt tal är därför ett enstaka tungomål
och det häver sig mödosamt över randen
på vårt stelfrusna förstånd.
Våra få ord lyser genom levandets natt som lanternor
och var man är ett skepp
i en för alltid skingrad eskader.
Oförmögna att se de andras signaler
fingrar vi eftertänksamt på tågvirket
där den röda tråd, som håller imperiet samman, är slagen
liksom löftet inför Gud är invävt i ett knakande äktenskap.
Vad är det vi förstår?
Endast att färden från människa till människa
här är oändligt lång och fasansfull.
Endast att gnistan i ett öga plötsligt kan slå mot fnösket
av vårt torftigt tillyxade liv.



Taumatrope

På mitt skrivbord låg en kväll
det gamla taumatrope jag lekte med som barn.

Dess ena sida var en smäcker fågel
som när den runda brickan vred sig snabbt
blev fången i den andra sidans bur.

Jag häll min gamla leksak i min hand
och förundrades en stund
över dess likhet med mitt liv.

Utsatt i världens storm
kom jag en gång själv att snurra
så att den inre bild jag bar
blev fången i det yttre sammanhang som gavs
och intet återstod
än ledan vid mitt bundna jag.

När jag nu som gammal man
åter blåste på min barndoms taumatrope
hade buren plånats ut av livslångt ljus
och fågeln släpptes äntligt fri.

Och fågeln flög.



Löjtnant Graham Gore

Helvetet brann i arktiska färger
där vi tjälfrusna djävlar gick vår väg
kantad av ben och tovat hår.

Ibland blommade häggens sömn.
Ibland väcktes vansinnets hemska skrik.

Om dagen fladdrade våra halsdukar i vinden
trådvita som utslitna sidenstandar
och om natten blänkte våra tomma snusdosor
likt irrande fyrskepp i det väldiga ishavsmörkret.

Vi sökte minnas skeppspianots klanger
och reciterade med brutna stämmor gamla äventyrsballader
som vi gick, slog ihjäl och åt varandras frälsning.

Vi skämdes. Vi tänkte

Vi visste ej om passagen fanns.
Vi bara antog så.

Vår upptäckt blev till sist
att någon annan funnit och genomforskat oss.

Vi frös. Vi bad.

Tysta gick vi mot vår ishavsgrav

STÄNG FÖNSTRET


Texten är hämtad från www.borjelindstrom.se


© Börje Lindström 1983. Texten skyddas av Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och motsvarande internationell lagstiftning.
Upphovsrätten bevakas kontinuerligt av Sveriges Författarförbund och Sveriges Dramatikerförbund.