Släcker taklampan

Sensommar. När jag släcker taklampan faller månljuset in över fönsterkarmen, flyter ut över korkmattan - samlas upp i groparna efter klackarna som gått här, av och an, stått länge framför fönstret, väntat.
    Jag är fortfarande arg. Vi har grälat om en småsak. Nånting man ska glömma och sen upptäcka efter ett långt tag, som ett underligt mynt i ett plagg från pojkåren.
    Det enda som hörs är ljudet av ån. Ljudet är så stort att alla kan gömma sej i det. Blunda och färdas med det. Förbi åldriga skogar, hopsjunkna lador och myrar där breda hattar och långa, glänsande liar flyger fram över det satta gräset.

•

Efter att framgångsrikt ha hållit fem eller sex saknader borta med en gammal svensk långfilm

Här lämnar vi våra hjältar. Vi har följt dom genom en mycket lång och lycklig berättelse. Deras första möte utanför Antikvariatet, deras blickar när de överraskades av hyresvärdinnan och deras långa, barnsliga telefonsamtal... detta ska arbeta inom oss en lång tid framåt.
    Men här är slutet; våra vänner går nu stilla, hemlighetsfulla in i den svagt glödande kvällssolen. De påminner om två tallstammar med samma krona, eller om två affärsmän som höljda i en vackert utsirad pratbubbla flyger över ett ödsligt, mörklagt torg - eller varför inte om två stridsflygplan som fastnat i varandra och nu långsamt störtar mot det flämtande, mullrande Ruhr.
    Berättelsen panorerar här ut mot de långsamma, vinblå vågorna. Man hinner få en skymt av en vit, strävsam koster. Kostern verkar vara på väg mot de yttersta, ambitiösa skären.

•

Tittar ut genom bussfönstret

Postbussen har stannat framför en STOPP-skylt. Passagerarna är tysta, som boskap strax före ett oväder.
    Hos den tunna snön som rinner över motorvägen finns en ensamhet; hundskallens ensamhet när de flyger runt i en rå skog, studentens ensamhet när sena skratt sticks genom hans läskammare, eller förarens ensamhet när han snurrar runt och ska bli stående mot färdriktningen.
    Nu svänger chauffören ut från den mindre vägen; kvinnan tar fingret från raden, den gamla gumman får fart på stickningen och ingenting kan hejda yxan från att träffa kalvens hals.

•

Stiger upp sent

Försommar. Väldiga grodor tar mark i drömmen, lämnar spår av lera på mangårdsbyggnaderna, innan de slutligen andas in, lättar och driver bort över gärdena.
    Vaknar. Klockan har blivit tolv. Vännerna lämnar stan som svarta fåglar överger ett trädgårdsland. Snart finns bara vinden kvar; snart kan alla höra det karga fraset av stanniol och benrangel...
    Går ut, mot varuhuset. Byggnaderna ser annorlunda ut i dag. De är patienter som legat länge i respiratorer; nu har en sköterska slagit av strömmen - det finns ingen tid kvar för att sitta på balkongerna och dricka mörkt öl.
    Allt ska försvinna. Själv ska jag försvinna in i mörka, ändlösa korridorer - där luften är tung som mellan två åskväder och där ens egen märg sjunger gamla sånger om barn försvunna i träskmarker.
    Till slut ska ljuset slås på. Och hunden från det åttonde huset kommer att skälla.