Nej, aldrig i livet! Aldrig! Hör du det din satans satan! Jag åker inte! Inte! Aldrig på tiden! Nej!
    Jag skrek åt mamma. Hon stod vid perstorpsbänken och skar morötter på den utdragna skärbrädan. Hon tänkte göra morotsstuvning. Det var faktiskt det bästa jag visste.
    Alltid gjorde mamma morotsstuvning när hon ville att jag skulle göra som hon ville.
    Men nu ville jag inte.
    Jag ville inte ha morotsstuvning.
    Och jag ville inte åka till spökhuset.
    Du måste åka, sa mamma. Ingen tar hand om dig annars.
    Pappa, sa jag och snurrade runt på den nybonade korkmattan. Pappa tar hand om mig.
    Ha, sa mamma.
    Vi lever på fisk, sa jag. Vi kan fiska och röka gädda så att vi klarar oss resten av sommaren.
    Äter du gädda blir du undernärd, sa mamma och la ett nytt knippe morötter på skärbrädan.
    Anne-Marie kan laga min mat, sa jag. Hon har lovat.
    Anne-Marie saltar för mycket, sa mamma. Och du tål inte för mycket salt.
    Aldrig att jag åker till spökhuset, skrek jag och måttade en spark mot pinnstolen.
    Pinnstolen flög iväg över det nybonade köksgolvet, nuddade vid mammas blommiga förkläde och for med en krasch in i skärbrädan så att morötterna flög ut över köket.
    Sen blev det tyst.
    Alldeles tyst.
    Det enda som hördes var hur en kråka kraxade i den stora hängbjörken utanför köksfönstret. Och när kråkan kraxat några gånger började mamma gråta.
    Hon gick fram till vedlåren bredvid vedspisen, satte sig och började gråta.
    Det var alltid hemskt att se en vuxen människa gråta. Någon gång, brukade jag tänka, måste människan sluta gråta. Antagligen när hon tar körkort.
    Det är hemskt att se en vuxen människa gråta, sa jag till mamma.
    Du tycker jag är hemsk, sa mamma och grät ännu värre.
    Ja, sa jag.
    Det är tacken det, snyftade mamma. Tacken för att man fött och uppfostrat dig och vill att du ska ha en framtid.
    Fisket är min framtid, sa jag.
    Då hände det som alltid brukade hända. Plötsligt kastade sig mamma raklång på golvet, snurrade runt som en kattunge och skrek rakt ut i luften.
    Då gav jag upp.
    Mamma, sa jag, du ska inte gråta.
    Jag är oduglig, skrek mamma.
    Jag åker, sa jag. Snälla snälla mamma. Världens bästa mamma. Jag åker.
    Mamma reste sig långsamt från golvet. Hon tog fram kvasten och sopade ihop morötterna på sopskyffeln. Hon snyftade bara lite. Så la hon morötterna i durkslaget och sköljde av dem över slaskhon och la dem i grytan.
    Sen sa hon:
    Du kommer att få ditt livs mest spännande sommarlov.
    Det fick jag.

•

Kvällen innan jag åkte, smög jag mig fram till pappa där han satt ute på förstubron och la på en ny lina på ABU-rullen.
    Pappa hade alla sina fiskegrejor omkring sig.
    Där stod spöet som vi döpt till Gammelgäddans Besegrare. Och där var den stora håven som vi lagat veckan innan. Och på översta trappsteget hade han lagt ut alla sina drag.
    Där fanns det stora Kalevadraget, som såg ut som en jättelik braxen när det kom i vattnet. Och där fanns Tobydraget, Det Norska Laxdraget och Farfars Specialdrag. Farfars Specialdrag var ännu större än Kalevadraget och såg mest ut som en stekpanna någon putsat alldeles blank.
    Pappa, sa jag, du kan väl följa med till Uppland.
    Huvva, sa han.
    Du kan väl, sa jag.
    Uppland, sa han, då jett jä eta kräften.
    Men jag blir så ensammen där, sa jag. Och så är det spökhuset.
    Dem fo skyll sä sjalv, sa han. Ha dem rå å köp e töcke djävla hus sä fo dem ta spöka på återbäringen.
    De kanske har dött av skräck innan jag kommer fram, sa jag.
    Då skrattade pappa.
    Och jag skrattade också.
    Vi skrattade så att det hördes över hela byn. Jag vet att det hördes över hela byn, för efter en stund ringde telefonen inne i huset. Det var Nelly Gavelin som ringt mamma. Hon hade hört att vi skrattade och undrade vad vi skrattade åt.
    Men våra skratt talade pappa och jag aldrig om för någon.
    Till slut tog pappa loss trekroken på Farfars Specialdrag och räckte mig det stora kroklösa draget.
    Ta ve dä ehanne, sa han.
    Jag förstod ingenting.
    Kom ä e spöke sä kan du blända e vä drage, sa han.
    Då skrattade jag till. Det var det dummaste jag hört.
    Men det var inte dumt. Inte alls dumt.
    Det bästa med Farfars Specialdrag var inte att det var stort som en stekpanna.
    Det bästa med det var att det tillhört farfar.
    Farfar var död sen några år.
    Man hade burit farfars kista över en äng mot kyrkogården. Jag kom ihåg det. Men alla sa att jag hade drömt det. Jag var för liten då, sa man.
    Farfar var den ende i byn som kunde stämma blod.
    När någon bonde tagit ett felskär med sin lie i slåttern, och fått det vassa liebladet i benet så att blodet sprutade, sände man bud efter farfar.
    Då kom farfar springande.
    Han ställde sig framför bonden som blödde. Farfar stirrade med sina alldeles isblå ögon på bonden. Sen la han sin hand över bondens ben och sa med djup röst:
    Nu slut du blö!
    Då slutade blodet spruta.
    Det var att stämma blod.
    Men farfar kunde mer än det. Farfar visste också hur man bar sig åt med vittra.
    Vittra var ett slags spöke. Jag hade aldrig sett någon, men jag hade hört berättelserna om vittra. Det var under långa mörka vinterkvällar, när det blåste i telefontrådarna utanför huset, så att man trodde att väggarna skulle slitas loss.
    Vittra kunde komma till lagårn om man inte passade sig.
    Om man gjort det minsta som inte vittra tyckte om kunde vittra nästan skrämma ihjäl korna.
    Och att då gå ut och mjölka korna var inte att tänka på.
    För att skydda sig mot vittra kunde man ta med sig en bibel in i lagårn. Men ibland var vittras makt så stor att bibeln kunde brinna upp i ens händer, sa pappa.
    Det hade hänt att man hittat döda människor i snön utanför deras lagårdar. Deras munnar var uppspärrade, deras ögon var röda och bredvid dem i snön blåste vinden genom en kolsvart aska. Det var de tunna bibelbladen som brunnit upp.
    Några målade vita kors ovanför dörren till lagårn för att skydda sig mot vittra. Men de vita korsen hjälpte bara ibland. Det bästa var ett kors av stål.
    Bar man stålkorset med sig in i lagårn kunde man vara säker för vittra. Nästan säker. För när vittra såg stålkorset gjorde den allt för att man skulle släppa taget.
    Vittra blåste ut ljuset och ställde tomma hinkar i mörkret framför ens fötter. Det fanns människor som klarat sig från vittra, men deras knogar var alldeles kritvita resten av deras liv. Så hårt hade de hållit om sitt stålkors.
    Men vittra hade aldrig rått på farfar.
    Det hade funnits vittra i farfars lagård, men den hade försvunnit. Och ändå hade han inte målat vita kors, gått med bibeln eller stålkorset i sin stora hand.
    Hur han burit sig åt visste ingen.
    Kanske bet inte vittra på farfar.
    Ungefär som det finns de som aldrig blir myggbitna, även om det är alldeles svart med mygg omkring dem.
    Jag visste inte.
    Men på farfars grav kom alltid vårens första tussilago upp. Alla visste det. Det hade till och med stått i Västerbottens Folkblad.
    Och jag var farfars sonson.
    Fast jag hade inga magiska krafter. Om man inte tänker på rösterna förstås. Men det var länge sen jag hört rösterna. Och så sa man att folk som hörde röster var tokiga.
    Jag trodde inte jag var tokig. Syster Anna hade undersökt mig och sa att jag var hur frisk som helst. Men jag hade heller aldrig berättat för henne eller någon annan om rösterna.
    Inte ens till pappa hade jag sagt något.
    Ta ve dä drage du, sa han när jag skrattat färdigt.
    Och sen sa pappa:
    Du kan använ e om dä bli vittervere.
    Vitterväder var det hemskaste väder jag visste. Vitterväder var det när det var solsken och regnade samtidigt. Jag hade varit med om fem eller sex vitterväder.
    Och det var lika hemskt varje gång.
    När det var vitterväder stämde inte vädret med sig självt.
    Sken solen så sken solen. Regnade det så regnade det.
    Men när det var vitterväder kunde solen skina som på vykorten mina tremänningar sände från Kanarieöarna, samtidigt som det regnade och haglade som i Lillvargbyn i oktober.
    Det gick inte ihop. Och det var det som gjorde mig så rädd. Att vädret plötsligt blev övernaturligt.
    Och när det var vitterväder verkade vittra.
    Och spöken. Kanske.
    Ta ve dä drage du, sa pappa igen.
    Det gjorde jag. Jag stoppade det underst i kappsäcken. Jag ville inte att mamma skulle se det. Mamma kunde få så konstiga idéer ibland att det var bäst att passa sig.

•

Postbussen var lika gul som bussbiljetterna Burwall sålde till mamma och mig. Och Burwall, som var postbusschaufför, var själv lika gul som biljetterna.
    Burwall hade fått gulsot.
    Det hade han sagt så fort vi klev på bussen.
    Jag har fått gulsot jag, sa Burwall. Döden är nära.
    Jaha, sa mamma, men nog tänker jag att du orkar köra oss till Vilhelmina.
    Jag kanske dör mitt på Farligstället, sa Burwall och klippte biljetterna han nyss sålt.
    Och sen skrattade han.
    Häääää, skrattade Burwall.
    Farligstället var det absolut farligaste som fanns. Farligstället var Lillvargbyns tväraste kurva. Den såg inte farlig ut på håll, men när man var inne i den var kurvan som en centrifug.
    Om det ville sig illa kunde Farligstället kasta en bil rakt ner i den djupa ravinen, där ån rann. I ån låg redan ett gammalt bilvrak. Det var distriktsläkarens gamla Morris Minor. Distriktsläkaren hade kommit körande en mörk höstkväll och hade för hög fart när han kom till Farligstället.
    Han hamnade på åbottnen.
    Med bruten nacke.
    Sen dess låg bilvraket där och stod man vid ån och tittade kunde man se abborrynglen simma in i det. Handlaren i byn brukade säga att ynglen åt av den gamla uppblötta stoppningen i sätena.
    Ån hade inget riktigt namn. Kanske hade Gud försovit sig den dag ån skulle döpas.
    Men Farligstället hette Farligstället.
    Och nu skulle Burwall köra oss genom Farligstället, till Vilhelmina, där vi skulle ta rälsbussen.
    Men först skulle vi ta avsked. Vi skulle ta avsked av pappa som stod vid bussdörren med våra väskor. Mamma sa alltid att vi skulle ta avsked. Hon tyckte om att prata lite finare än alla andra och därför sa hon ta avsked istället för att säga hej då.
    Just som mamma skulle öppna munnen ryckte jag i hennes tunna beige sommarkappa och sa:
    Det är nog Olle Björklund på TV i kväll.
    Olle Björklund var nyhetsgubbe i Aktuellt. Mamma kammade sig alltid innan hon skulle titta på Olle Björklund.
    Olle Björklund blinkar säkert åt dig i kväll, sa jag.
    Olle Björklund har inte blinkat sen pappa ställde upp antennen på taket, sa mamma.
    Jag vet att han gör det i kväll, sa jag.
    När pappa ställde upp antennen på taket blev Olle Björklund avskedad, sa mamma och strök sig över håret.
    Mamma hade bestämt att vi skulle åka.
    Till varje pris.
    Även om Burwall dog mitt på Farligstället.
    Då tar vi avsked då, sa mamma och klev ner på trappsteget till bussen. Pappa räckte henne väskorna. När pappa stod där nere på vägen såg han liten ut.
    Pappa hivade upp väskorna till mamma medan Burwall såg på. Alldeles gul i ansiktet. Han var så gul i ansiktet att han till och med var lite gul på fingret. Det såg ut som gul karamellfärg.
    Men det var ju gulsot, det hade han sagt själv.
    Vad tung väskan är, sa mamma när pappa räckte henne min väska, för Farfars Specialdrag var verkligen tungt. Du har väl inte stoppat ner nån rökt gädda?
    Pappa flinade snett och sa att det var bortfisen väderfisk han lagt ner.
    Så gled bussen sakta bort.
    Jag sprang längst bak och ställde mig på de röda sätena och vinkade till pappa. Han såg så ensam ut. Han vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
    Sen började jag gråta.