En orientalisk stad som sakta lyses upp av morgonsolen. Berättaren träder långsamt fram ur nattens mörker.

BERÄTTAREN:
Högt ärade åskådare! Tillåt oss att här framföra ett sagospel som den store berättaren Harun al-Rasjid med Allahs och sin mors hjälp har skapat... Men ge oss först en applåd - Tack - vi har ridit i veckor på läspande och haltande kameler genom öknen och ökensanden fastnade då i våra kläder. Nu fick vinddraget från era klappande händer sandkornen att blåsa bort! (paus) En gång. En gång i en avlägsen och månbelyst tid bodde här i staden två föräldralösa syskon, Hafed och Mustafa. Två så olika bröder har aldrig fötts under den strålande östansolen... Om Hafed, om Mustafa, om storsultanen och hans vackra dotter - om den försvunna kungakronan - ska vi nu berätta. Men - innan vi börjar - minns att det ni här kommer att få se bara är en saga. Bli inte rädda när blodet flyter! Fnissa inte när prinsessan blir kysst! Men titta noga på och vi ska uppenbara för er den hemlighet som står skriven med en fjäderpenna i det innersta av er ögonvrå!

De två bröderna vaknar. Fåglarna kvittrar. Hafed och Mustafa tar upp varsin brödbit ur sina fickor. Hafed slukar genast sitt bröd.

HAFED:
Mustafa - titta! Där borta hugger en hök klorna i en duva!

MUSTAFA:
Var!

HAFED(tar Mustafas bröd):
Här! (slukar brödet, räknar kopparslantarna i sin bleckburk) Det stämmer. Inget har försvunnit under natten. Man måste se upp. Du kan inte tro så många ohederliga människor det finns! (fåglarna sjunger igen) Håll tyst!

MUSTAFA:
Det är bara fåglarna.

HAFED:
Du vet att fågelsång gör ont i min mage. Här. Det gör ont varje gång jag hör en fågel.

MUSTAFA:
Jag är hungrig.

HAFED:
Berätta vad du drömde! Du vet att jag inte kan drömma!

MUSTAFA:
I natt drömde jag att en stor fågel...

HAFED:
Jag vill inte höra den drömmen! Jag vill höra den gamla drömmen!

MUSTAFA:
Den har jag berättat varje morgon... (får ett slag i magen av Hafed) Om våra föräldrar levde skulle de förbanna dig Hafed!

HAFED:
Du ska vara tacksam för att din storebror tar hand om dig! (lägger broderligt sin arm över Mustafas axlar) Utan mig skulle du aldrig klara dig. Människorna där ute i världen, förstår du, går inte att lita på.

MUSTAFA:
Jag ska berätta den gamla drömmen bara om du lovar att höra den nya sedan.

HAFED:
Jag lovar... Jag lovar!

Drömmen blir verklig när Mustafa berättar den.

MUSTAFA:
En gång drömde jag...

HAFED:
Det gjorde du!

MUSTAFA:
Att du och jag gick ut i öknen för att hugga ved. De andra vedhuggarna ropade: Ved i öknen! Ni stackars fattiga satar som inte ens har en skog att hugga i!

HAFED:
Vänta bara!

MUSTAFA:
Till sist lyckades vi hitta ett träd!

HAFED:
Titta, det är högt som en minaret!

MUSTAFA:
Vi fällde trädet. I den färska stubben fanns en hemlig dörr. Under dörren fanns en mörk trapp. Något skrek i mörkret: Uuuuuu!

HAFED:
Vargar!

MUSTAFA:
Men jag läste den här dikten.

HAFED:
Larvigt!

MUSTAFA:
Fullmånen är en apelsin,
den kittlas i munnen på prinsessan
som äter den med sina stora ögon.

HAFED:
Idiotiskt!

MUSTAFA:
Vargskriken försvann. Vi klev ner i underjorden. Vi gick längs en mörk gång.

HAFED:
Vi är osårbara för alla hemska andar!

MUSTAFA:
I slutet av gången fanns en glänsande port.

HAFED(läser skylten):
Dena port öpnar sig bara för de fattiga vedhuggarna Hafed och Mustafa.

MUSTAFA:
Porten öppnade sig. Du gick in i en väldig sal. Blå ädelstenar lyste som lampor i det underjordiska mörkret.

HAFED:
Jag har aldrig sett något så härligt!

MUSTAFA:
I salen stod det hundratals vattentunnor. Det droppade från taket av ett underjordiskt regn. Men det var inte vattendroppar.

HAFED:
Guld!

MUSTAFA:
Du hoppade ner i en tunna.

HAFED:
Mer! Mer!

MUSTAFA:
Femhundra åsnor lastades med ditt guld. Du lät bygga ett palats som var större än storsultanens. Det hade nittionio tjänare och alla taken var förgyllda med guld. Och i badrummet låg...

HAFED:
Opaler och rubiner!.. Det är annat det än att hugga ved... Ved!.. Vi måste hugga ved!

MUSTAFA:
Du lovade att höra på min nya dröm!

HAFED:
Ska du inte hugga ved?

MUSTAFA(gäspar):
Nä, inte i dag.

HAFED:
Sitt här då, latmask!.. Men tro inte att jag köper något bröd till dig! (paus) Titta, där kommer veden!

(Sultanens tjänare går förbi med ved till palatset. Hafed smyger sig bakom tjänaren och stjäl några vedträn. Tjänaren upptäcker honom och ger Hafed en spark i ansiktet)

TJÄNAREN:
Du otrogna hund! Den där veden är sultanens! Ge hit! Åsna!

HAFED:
Vänta bara!.. Vänta bara!