Roller:

DOTTERN, ca 20-22 år
SONEN, ca 16-17 år
FADERN

Dottern är väldigt tjusigt, nästan lite damigt klädd. Sonen är också han snyggt klädd, men liksom billigare klädd än sin syster. Fadern har en sjavig kostym.

Revolvern som används är kort och silverfärgad.

SONEN:
Det luktar brandrök här? Brinner det nånstans? Det lukta redan när jag vaknade på bussen.

DOTTERN:
Det är röken från villaträdgårdarna. Man beskär fruktträden. Man lägger grenarna på elden, en efter en efter en efter en ...

SONEN:
Mår du dåligt?

DOTTERN:
Jag mår bra. Jag blev bara så orolig när jag såg dig, du kom väl ensam?

SONEN:
Ja har jag sagt ... Fan vad jag fick vänta på dig. Och här är det ju helt tomt. Det är jävlit spöklikt.

DOTTERN:
Vi har studentsportardag, jag kom hit bara för att hämta min mobil. Sen skulle jag gå hem. Titta, där borta springer dom.

SONEN:
Varför är du inte med?

DOTTERN:
Jag har ... Jag har liksom en liten blandning av Röda Havet och Felix Light-ketchup. En liten, liten blandning ...

SONEN:
Så du drar från friluftsdagarna? Och du drar från oss? Hur fan känns det att dra jämt?

DOTTERN:
Jag var tvungen att åka ifrån er.

SONEN:
Precis som du är tvungen att dra från dom andra i dag.

DOTTERN:
Du vet lika bra som jag vad som hände.

SONEN:
Nej, jag vet inte, för det hände inte ett jävla skit. Det var du som hitta på en massa jävla otroliga historier och stack. Varför stack du för, för att vi inte har nån ny DVD?

DOTTERN:
Vi har ju ingenting hemma. Utom ett brunt gammalt fotoalbum och en TV som är fastsvetsad på en och samma kanal.

SONEN:
Precis som du som är fastsvetsad på hur värdelöst vi har det. Änfast vi har det bra. Men här har du väl fått det bättre, om dom inte satt eld på mensen din.

DOTTERN:
Lillebror, du begriper dig inte på kvinnor, men du älskar ju dom, särskilt släktingar som är lite äldre?

SONEN:
Jag är ingen jävla lillebror längre!

DOTTERN:
Vad är det med dig?

SONEN:
Skit på dig. Kan du inte fatta att ingenting hänt hemma. Hur kan nån som tror hon är så smart vara så jävla dum.

DOTTERN:
Du kan inte mena allvar.

SONEN:
Vad har hänt då.

DOTTERN:
Har du inte sett eller hört nåt av det som hänt hemma på flera år?

SONEN:
Nä, för det har inte hänt nånting.

DOTTER:
Det här är ju otroligt. Du har alltså inte märkt någonting? Vet du ens vad jag heter?

SONEN:
Du hittar bara på en jävla massa historier.

DOTTERN:
Vad har jag hittat på?

SONEN:
Du vet själv.

DOTTERN:
Nej, säg vad det är som jag hittat på som är så hemskt att du inte kan tro det. För du vill ju alltid tro att allting ordnar sig? För om hela jävla jordklotet exploderar står du ju där och säger: Jag klarar mig nog fan ändå! Så säg, säg vad för slags atombombssanning jag sagt?

SONEN:
Du ska inte jävlas med mig.

DOTTERN:
Nej, men säg vad jag hittat på.

SONEN:
Jag har inte kommit för att slå dig.

DOTTERN:
Men är det inte det du kan bäst? Har du inte haft den störste läromästaren av dom alla?

SONEN:
Sluta skälla på far, han är bra.

DOTTERN:
Åh, förlåt, jag glömde att jag talade om den levande guden, han har naturligtvis inte gjort ett enda fel, en gud är ju ofelbar, hur kunde jag arma stackars syndare glömma det?

SONEN:
Vad har han gjort! Säg vad han gjort. Har han sprängt bomber i FN!?

DOTTERN:
Han vill döda mig.

SONEN:
Du är ju sjuk. Helt jävla sjuk. Jag trodde det gått över. Du har ju fått medicin. Du äter väl medicin fortfarande?

DOTTERN:
Vad har medicin med det här att göra?

SONEN:
Du fick Cipramil när du vart sjuk. Och låg på sängen nästan hela dagarna. Det var ju då det här jävla skitet började.

DOTTERN:
Du kanske ska fråga dig varför jag plötsligt låg där på botten av en mörk mörk brunn och bara såg ett tungt mörker ovanför mig.

SONEN:
Du mådde ju dåligt.

DOTTERN:
Aha, jag "mådde dåligt" och så var det med det? Det kunde aldrig vara så att någon i ens närhet påverkade ens humör? Någon som stod och vaktade på nätterna utanför ens dörr så att man låg där vettskrämd i sin säng utan att våga andas.

SONEN:
Lägg ner.

DOTTERN:
Någon som en dag när man var elva såg hur man åt en glass och bestämde sig för att det var fel på en?

SONEN:
En glass?.. Va fan menar du. Det går inte tro på dina historier. Inte nån av dom.

DOTTERN:
Så du har hört mig berätta historier om det här åtminstone? Fullständigt osannolika historier om vad som händer i vår lika fullständigt osannolika familj?

SONEN:
Du är ju inte klok.

DOTTER:
Åh, förlåt, jag glömde att alla som säger sanningen är galna.

SONEN:
Varför tittar du ner från himlen och flinar på oss som är kvar? Räcker det inte att du klarat dig bättre än vi och lämnat oss!

DOTTERN:
Så jag har klarat mig? Med mina Cipramil i väskan, mina Treokomp och sömntabletter! Åh, Gud vad bra jag klarat mig.

SONEN:
Det är ju ditt fel att du börjat äta medicinen. Det är ju du som äter den.

DOTTERN:
Nej, vänta nu, backa bakåt, tillbaka till när jag låg där längst ner i brunnen, varför tror du egentligen att jag mådde dåligt?

SONEN:
Du hade fått nittinie poäng i stället för hundra på en skrivning.

DOTTERN:
Vi backar bakåt igen, bakåt – bakåt – bakåt. Så där. Nu är jag elva år. Sitter på parksoffan och äter min glass. Kalle Kanin.

SONEN:
Jävla namn på en glass.

DOTTERN:
Ja, jävlar – att jag inte tänkt på det förut! Det var namnet på glassen som gjorde honom vansinnig. Åh, jag stackars okunniga flicka, hur kunde jag vara så dum att ta just den glasspinnen!

SONEN:
Jävlas inte med honom, då jävlar.

DOTTERN:
Då jävlar vad då?.. då jävlar ska du ge mig en 88:a så att jag håller käft? Eller en Magnum? Eller vad ska du göra?

SONEN:
Du bara jävlas med mig. Ända från jag var liten. Du har vetat allting bäst änfast du vet det är jag som ska ta över familjen.

DOTTERN:
Åh, jag dumma kvinna! Jag fattar ju noll. Jag står ju inför Lill-Profeten. Nåd. Nåååd.

SONEN:
Jag hatar dig. Jag hatar dig din jävla mobbarfitta.

DOTTERN:
Men om du hatar mig så mycket, varför har du då kommit lillebror? Jag menar, man söker ju inte upp mobbare frivilligt, eller gör man det?

SONEN:
Farmor dog.

DOTTERN:
Du ljuger?

SONEN:
Hon är död. Farfar ringde i går kväll.

DOTTERN:
Du ljuger.

SONEN:
Far bad mig prata med din kompis Eva. Hon ville inte släppa in mig först. Men sen gav hon mig adressen på skolan här när jag sa vad som hänt. Hon försökte ringa till dig, men det gick inte.

DOTTERN:
Jag hade glömt mobilen här ...

SONEN:
Och i går kväll tog jag bussen hit. Jag fick låna pengar av henne, så du är skyldig henne. Fan, vilken tråkig resa.

DOTTERN:
Så det var därför du kom, för att jag skulle sätta mig på planet ner till byn?.. Var är han? Står han gömd där borta?

SONEN:
Jag kom ensam för helvete.

DOTTERN:
Lugna ner dig, tänk på att farmor dött.

SONEN:
Tror du mig inte? Tror du mig inte, när du ljuger som en kvinna och jag talar sanning?

DOTTERN:
Åh, förlåt mig, jag glömde, jag är ju en kvinna, jag ljuger ju – tio piskrapp på stjärten! Ouch! Eller jag kanske ska stenas? Bästa sättet att stena en kvinna är att låta en lyftkran släppa ner en betongbalk i skallen på henne. Swoosh. Ett nytt samarbetsprojekt mellan Nisses Bygg och Radikala Släktpartiet.

SONEN:
Hur fan kan du? Farmor är död. Hon älskade ju dig din jävel, bryr du dig inte om nån annan än dig själv?

DOTTERN:
Jo, jag älskar farmor och vår förbannade by och alla våra jävla släktingar, men jag tänker inte åka ner och bli dödad.

SONEN:
Ingen jävel kommer att döda dig.

DOTTERN:
Jag vet en.

SONEN:
Du vet inte vad som hänt med honom.

DOTTER:
Nej, och det är jag glad för.

SONEN:
Han har lugnat sig.

DOTTERN:
Va?

SONEN:
Han har lugnat sig. Han saknar dig. Han skulle aldrig vara dum mot dig. Han har lugnat sig.

DOTTERN:
Ohhh! Ett under! Profeten har lugnat sig! Låt oss vallfärda till helgedomen och falla ner på knä – var ligger socialbyrån?

SONEN:
Det är sant. Han har lugnat sig.

DOTTERN:
Men du, var är TV-Nyheterna ? DN? ABF? Bert Karlsson? Björnbröderna? Säg inget, det är klart dom är här. Herregud, vilken rörande historia.

SONEN:
Fattar du inte, han har lugnat sig. Farmor har dött. Det är begravning i morgon. Vi måste åka i kväll annars hinner vi inte. Fan, kom. Du och jag och far och mamma och lillasyster ska på begravning. Vi åker ner och så blir allting samma som förut.

DOTTERN:
Åh, lillebror, för dig ska allting vara som förut, men allting förändras, vår lärare har visat oss gamla kartor, dom ritas om hela tiden, gränserna flyter fram och tillbaka hela tiden, riken stiger och faller och man måste jämt rita nya kartor, precis som vi måste rita våra liv nya varenda dag.

SONEN:
... sa magistern.

DOTTERN:
Ska jag skämmas för att jag äntligen fått bra lärare.

SONEN:
Du, farmor har dött, kom, vi går till busstationen, det går en om femti minuter, vi hinner precis med planet i kväll. Kom nu.

DOTTERN:
Du får åka ensam.

SONEN:
Ska du inte komma?

DOTTERN:
Nej, jag tänker stanna här.

SONEN:
Du kan inte stanna här. Du kan inte svika din familj.

DOTTERN:
Jag har det bra här. Jag har äntligen kommit upp ur brunnen och fått ljus på mig. Och jag har träffat en man.

SONEN:
Vad då för man?

DOTTERN:
Han har jättefina föräldrar, du skulle träffa dom. Hans pappa är kapten i försvaret, själv ska han börja på Karlberg. Sen ska han ut i FN-tjänst.

SONEN:
Du snackar skit?

DOTTERN:
Var det en fråga eller ett påstående?

SONEN:
Du ljuger!? Du är inte tillsammans med nån jävla militär.

DOTTERN:
Jaså, inte? Vi ringer väl och frågar honom?.. Fan, batteriet är
slut ... Jag som måste ringa till sjukhuset ... Men här är en bild av honom, söt va?.. Vad var det?

SONEN:
Vad då?

DOTTERN:
Jag hörde nånting ...

SONEN:
Jag hör inte nånting?..

DOTTERN:
Det är nåt där borta ...

SONEN:
Det är ingenting ... Men du, det tar ju bara tre dagar till byn och tillbaka?

DOTTERN:
Nej, tack, jag vill inte att det ska gå med mig som dom andra.

SONEN:
Vilka andra?

DOTTERN:
Fadime och alla dom andra.

SONEN:
Dom har ju för fan stått i tidningen! Vi känner ju inte dom! Ingen vi känner har ju blivit dödad. Vår familj har ju inget att göra med dom!

DOTTERN:
Nej, men vår familj hade att göra med vår kusin. Hon är försvunnen. Totalt försvunnen ... Hon hade bäst betyg på hela sin skola.

SONEN:
Lägg ner.

DOTTERN:
Var du inte lite kär i henne? Trots åldersskillnaden?

SONEN:
Lägg ner. Lägg ner för helvete!

DOTTERN:
Och nu är hon död.

SONEN:
Hon rymde ju! Hon lever nånstans. Hon sitter och kollar utbildningstv och äter köttbullar med röd marmelad.

DOTTERN:
Jaså, känslorna har tagit slut?

SONEN:
Ibland jag har lust att döda dig din jävel.

DOTTERN:
Vad sa du? Ska du döda mig? Ska du, min lillebror döda mig?

SONEN:
Du hörde.

DOTTERN:
Vår kusin är död. Vi ringde varann innan hon gick på diskot. Hon var livrädd. Jag hörde hur hon rasslade med kedjan till sitt guldhjärta. Hon hade det under tröjan. Hon vågade aldrig visa det.

SONEN:
Ingen dödar henne för det hjärtat.

DOTTERN:
Dom häller bensin och tänder eld på kvinnors ansikte. Vad har dom kvinnorna gjort? Dom har skrattat på fel ställe.

SONEN:
Det där är dina sagor.

DOTTERN:
Men hon gick på diskot ändå. Till slut bryr man sig inte. Man går på autopilot. Och när dräparen äntligen kommer säger man: Jaha, javisst, sätt igång bara ... Hon skulle bli läkare och bota dom sjuka. Dom fattiga sjuka, det var det hon sa.

SONEN:
Hon rymde ju. Hon hade ju gjort bort sig. Hon ringde ner till byn och bad farmor om pengar för att gå på disko. Var ska jag ta pengarna ifrån sa farmor, sälj djuren sa hon, sälj djuren.

DOTTERN:
Och vem har kommit med dom upplysningarna? CNN, BBC, MTV – eller är Björnbröderna i farten igen?

SONEN:
Du är sjuk.

DOTTERN:
Profeten hade hotat henne. Hon skrev det i ett mejl till mig.

SONEN:
Sluta med din jävla saga.

DOTTERN:
Hon hade inte gjort någonting. Utom att gå på diskot. Sen försvann hon ... En efter en försvinner vi, en efter en ...

SONEN:
Var har du medicinen? Är den här i din väska?

DOTTER:
Ge fan i min väska, jag dödar dig!

SONEN:
Du behöver hjälp, mycket hjälp.

DOTTERN:
Du kanske ska gå nu? Hälsa honom att jag inte åker ner för en enda skrumpen farmors skull. Min gräns går vid 144 lik. Men vi är ju en stor släkt, så begår den kollektivt självmord lovar jag att åka om jag blir ensam sörjande förstås.

SONEN:
Hur kan du ha så kallt hjärta?.. Du är ju min egen familj!.. Du, hela släkten väntar på oss i byn, du måste komma!

DOTTERN:
Jag är utled på byn, på att alla känner alla, på att dörren alltid är öppen och att katterna alltid spinner. Vet du vad byn är? Ett ställe där man inte får ha en enda egen åsikt och folk tror att New York ligger i Afrika. Ingen vill leva där, inte ens våra kusiner där nere, dom frågar ju alltid när dom får komma hit upp till oss.

SONEN:
Du måste komma ner. Vi har ju våra rötter där. Det är ju vårt hem.

DOTTERN:
Nej, tack, jag har börjat få en ny släkt med jordglob.

SONEN:
Fattar du inte att Sverige inte är vårat. Spelar ingen roll hur jävla smart du är. Fattar du inte – det är oss och dom.

DOTTERN:
Jo, jag fattar. Jag fattar att det innerst i ögat på varje svensk står en röd sommarstuga med vit flaggstång. Jag vet att jag aldrig kommer att bli inbjuden i den stugan. Jag vet det. Men jag accepterar det. Bara jag får sitta ute i gräset nere vid skylten det står Privat på. Det är ändå tusen gånger bättre än det liv jag haft när jag växte upp.

SONEN:
Du tänker fan bara på pengar.

DOTTERN:
Jag tänker på värderingar, jag tänker på demokrati, utveckling. Jag tänker på hur kvinnorna har det för det är måttet på en civilisations styrka.

SONEN:
Är han bög den där jävla magistern som lär dig all skit?

DOTTERN:
Vi är svenskar, lillebror. Vi har ett svenskt pass. Det är min vinstlott här i livet.

SONEN:
Du vill bara bli som dom där där ute i sina jävla trädgårdar. Vad har vi för chans, vad har jag för chans!

DOTTERN:
Du har ju ännu större chans än jag. Ingen kommer ju för att döda dig när du sitter och läser din läxa. Men åh, förlåt mig, jag enfaldiga kvinna, du läser ju aldrig din läxa, du får ju din kunskap direkt från Profeten himself.

SONEN:
Du, ta din jävla väska och häll i dig hela ditt jävla apotek!

DOTTERN:
Ge fan i väskan har jag sagt!.. Vad var det?

SONEN:
Vad då?

DOTTERN:
Låtsas inte att du inte hörde. Det är någon där borta. Någon som stått och lyssnat på oss? Någon som du åkte hit med?

SONEN:
Jag kom ensam för helvete.

DOTTERN:
Nej, lillebror, inte alldeles ensam ...

Plötsligt står pappan där. Han ser skamsen ut, förvirrad, liten och tunn i sin skrynkliga, fattiga kostym.

FADERN:
Var inte rädd ...

SONEN:
Far?.. Hur kom far hit?

FADERN:
Jag ... Jag har kommit för att ... Åh, jag trodde inte det skulle vara så här svårt att säga det ... Var inte rädd min dotter, jag ... jag är så orolig för att du är sjuk, att du lämnat oss ... för att ... ja, jag råkade lyssna och hör dig säga att jag ... allt det där hemska, att jag din egen far ... men jag har kommit för att, för att ...

DOTTERN:
Kom inte närmare.

FADERN:
Nej, nej, jag ska inte komma närmare ... Vi är ju ... far och dotter, ett och samma träd förenar ju oss ... det står i en urtida mylla och det växer upp genom århundradena från –

DOTTERN:
Kom inte närmare!

FADERN:
Från släktled till släktled ... det sträcker sina grenar upp i himlen, ditt, mitt, vårt folks träd, och vi är dess gröna grenar, du och din bror och syster och nu har en gammal gren vissnat och fallit av ... i den stora trädgården ...

DOTTERN:
Kom inte närmare! Han kommer ju bara närmare!?

FADERN:
Jag ska stå stilla. Jag ska stå stilla ... Hur mår du? Äter du medicinen?.. Behöver du verkligen medicinen?

DOTTERN:
Varför har du kommit hit.

FADERN:
Jag har kommit för att be om ... Jag har kommit hit för att ... Jag vill be dig, min dotter, om förlåt.

DOTTERN:
Va?