| Därför skrev jag Is i magen - Jag tog spjärn för att inte ryckas med i tidens strömvirvlar. Så säger huvudpersonen Anders i Is i magen. Och så kändes det även för mig under 1990-talet när gamla vänner, Sveriges Författarförbund, Nobelstiftelsen, ja, alla, obönhörligt drogs in mot aktiehavets virvlande malström. Jag satt som enslingen på skäret och uppmanade i en motion Författarförbundets styrelse att sälja förbundets aktier för att inte Sveriges fattiga författare skulle dras med i den kommande kraschen. Men i Författarnas Hus var uppfattningen, precis som överallt annars, att den som sålde sina aktier var galen. Aktier skulle behållas. Punkt slut. Ty media sa dagligen att aktierna alltid stiger på lång sikt. Och för varje uppåtryck i den allt galnare storspekulationen, rationaliserades uppgångarna med idel nya argument. När aktierna till slut steg med flera hundra procent i veckan drog tidningar, TV och USA:s centralbankschef till med att vi fått "en ny ekonomi". På så sätt legitimerades den sista, sanslösa uppgången. Ingen fick tro att kejsaren verkligen var naken. Efter att under lång tid ha studerat tidigare storspekulationer, från 1600-talet och framåt, drog jag år 1998 följande slutsatser: a) att världen allt sedan 1980-talets början befann sig i den största aktiespekulationen sedan år 1720 b) att vår tids spekulation, liksom alla tidigare spekulationer, var byggd på lånade pengar c) att kurserna till slut skulle falla tillbaka till en nivå lägre än den vid spekulationens början d) att detta med tiden skulle medföra en global depression djupare än 1930-talets. Det var en underlig känsla att delta i det optimistiska nyårsfirandet år 2000 och tro sig veta att det bara var en tidsfråga innan börserna skulle störta och med dem det goda sociala humöret - aldrig har väl så många drömt så stora framtidsdrömmar som årsskiftet 1999-2000, inte minst politikerna och företagsledarna. De första veckorna år 2000 rapporterade massmedia om hur man med små medel kunde bli rik på aktier; Expressens löpsedel "Aktieklipp enkelt och snabbt" var signifikativ för stämningsläget. Och själv fick jag i Bergianska Trädgården av en okänd kvinna höra att jag, en total främling för henne, skulle köpa aktier i Nordbanken. Allt medan en elvaåring satt på kinesrestaurangen på Banérgatan och rabblade upp sina optionsaffärer med en entonig revisorsröst. Så var det en gång i tiden, i februari år 2000. Sedan punkterades bubblan. I mars år 2000 inleddes stora kursfall över hela världen i IT-aktier, och så fortsatte det hela år 2000 - och i december samma år fick jag ett Nu är monologen skriven. Men Is i magen handlar, som jag ser det, inte om "ekonomismen" utan om den största börsspekulationen någonsin, den mellan åren 1980-2000, där "ekonomism", "nyliberalism" och "ny ekonomi" bara var storspekulationens biprodukter, lika flyktiga som bubblorna vid kaffekokningen. Men fortfarande, i dag, våren år 2002, ruskar ännu de flesta på huvudet åt uttrycket storspekulation. Man kan helt enkelt inte tro att man varit med om en spekulationstid långt större än Wall Street på 1920-talet, tulpomanin i Hollands 1630-tal och gulaschåren på 1910-talets Stockholmsbörs. Insikten torde komma först när allt hopp är ute och dit har vi långt kvar. Och Anders i Is i magen har lika lite som någon annan förstått att det nu är slut på 20 års unik spekulation; att vi nu är på väg in i ett nytt 1970-tal; för att därefter hamna i ett nytt 1930-tal och slutligen, flera decennier in i framtiden; nå ned till ett nytt 1700-tal med ett svenskt nederlag i dignitet liknande det när Karl XII:es död satte punkt för Sveriges stormaktstid. Det som hänt är ännu omöjligt att begripa. Och än svårare är det att acceptera att det börsfall om 50 procent vi sett sedan mars år 2000, och en händelse som utraderingen av World Trade Center i New York, är ett intet mot vad som komma skall, ty de goda undrens tid är förbi och de mörka undrens år har kommit. Monologen Is i magen är att se som ett första, blygsamt försök att skildra dessa tidiga, negativa förändringar i världens humör - eller för att tala med Carl Gustav Jung "det kollektiva omedvetna" - förändringar som med tiden kommer att stå tydliga för oss alla. Börje Lindström, 19 mars 2002
|