Helena Håkanson: Min barndom var magisk – intervju med Börje Lindström

I N T E R V J U

Större bild

INTERVJU 1998
INTERVJU 2018

Min barndom var magisk

intervju av helena håkanson, sommaren 2020

– Den ryske magikern Gurdjieff sa att varje människa består av 500 människor. Och om det är så har jag ju 380 människor kvar.

Så säger Börje Lindström i denna intervju med Helena Håkanson där han talar om sin diktsamling På kyrkogården i södra Lappland.

Helena Håkanson:
Din nya diktsamling heter På kyrkogården i södra Lappland, ett myllrande rikt verk på över 180 sidor. Hur kom det sig att du skrev den?

Börje Lindström:
- När jag var sex år drunknade en man som hette Uno Alenius hemma i byn. Han hade varit ute på isen och vinterfiskat och gått igenom isen. Man draggade i dygn efter dygn.

- Uno Alenius kropp flöt i min fantasi omkring som en skugga i Bomsjön, som är fem kilometer lång, och till slut färdades han i underjordiska bäckar. Ibland under mina fötter.

Men hittade man hans kropp?

- Jo, men i min fantasi fortsatte han att färdas under isen och under jorden. Den bilden följde mig genom decennierna. Strax före julafton 2018 skrev jag plötsligt en dikt om Uno i jagform. Det var alltså han som talade. Inte jag.

- Så fort jag skrivit dikten förstod jag att jag skulle skriva om flera döda och alla skulle de ligga på kyrkogården i min barndoms by.

Och några av de människorna har alltså varit döda i hundratals år?

- Nej, mina hemtrakter i Lappland tillhör dom som sist koloniserades av svenskar. Byn jag är född i grundades först i 1700-talets slut. Kyrka blev det inte förrän 1934. Kyrkogården kom till först 1958. Så de äldsta döda på kyrkogården föddes kring 1875. Södra Lappland är en ung provins.

Stockholm är Rom och vi är de romerska provinserna, säger en röst bland alla de över hundra rösterna i diktsamlingen. Är det så du uppfattar det att Norrland är utkantsprovinser i ett Romavälde?

- Så är det ju. Och det är inte bara ett Norrlandsproblem utan ett inlandsproblem. Så har det varit sedan 60-talet och kanske längre än så.

Men ganska lite handlar om glesbygd och glesbygdsproblem i dina nya dikter?

- Ja, förutom mjölkningsdiplom och bortsprungna älgar och sånt handlar det om existentiella frågor. Nästan alla av de som talar i På kyrkogården i södra Lappland ställer sig frågan vad de gjorde med sitt liv, vad som var meningen med just deras liv.

Vad kommer de fram till, vilken är meningen med livet?

- Det är olika svar för olika människor, men alla brottas de med den stora livsgåtan, även om en del av dom inte vill medge det.

- En tycker att meningen är att vara nöjd med det lilla, en vill bygga affärsimperium och misslyckas men ger inte upp, inte ens i döden, och en annan tycker sig vara lika obetydlig som en liten torr enrisbuske men menar att det ändå finns en mening med livet. Det behövs inte bara storslagna, högväxta människor, det behövs små enrisbuskar också.

Många av dikterna är gripande, man kommer de dödas livsöden nära. Man tittar nästan in i deras själar, hur fann du deras röster?

- De bara kom till mig och det gick väldigt fort att skriva dikterna. Jag hade skrivit dikten om Uno just innan jul 2018 men sen blev jag sjuk i ett envetet virus och var så trött att jag inte kunde skriva någonting alls under större delen av 2019.

- Men så blev det lite blå himmel i början av september 2019. Jag kunde äntligen sätta mig vid skrivbordet. Fingrarna var som kalvar på ett kosläpp över tangentbordet. De bara skrev och skrev och skrev utan att jag kunde hindra dom. Två månader senare hade jag, utan att förstå det själv, skrivit en ny diktsamling. Jag har aldrig någonsin skrivit dikter i en så rasande fart.

I På kyrkogården i södra Lappland talar de döda direkt ur gravarna. Det är en gammal tradition du knyter an till?

- Ja, de gamla grekiska skalderna lånade flera århundraden före vår tideräkning sin röst till de döda. Dels skrev man om verkliga döda och dels skrev man epigram där man lät påhittade döda tala till de levande. Det var en hel litterär genre.

- Det har under århundradenas lopp getts ut flera antologier med dessa dikter. Mest känd är väl Hermann Beckbys utgåva av Anthologia Graeca.

T S Eliot och Edgar Lee Masters bland andra har inspirerats av de dikterna?

- Ja, precis, och särskilt Edgar Lee Masters som i fantasin byggde upp en hel liten stad som han skildrade i Spoon River-antologin.

Är det en fantasiby du också skildrar?

- Både ja och nej. Det förekommer alltså människor bland de dödas skara som verkligen levat och som jag kände och de har oftast sina riktiga namn. Men ibland är de döda, om man får säga så, importerade från andra kyrkogårdar till just kyrkogården i min barndoms by. Det är alltså frågan om folk som bodde i byn men som sedan flyttade därifrån och blev begravda på annat håll.

- Ibland finns det helt fiktiva personer. Till exempel har det i min barndomsby vad jag vet aldrig funnits en boksamlare som han som täpper igen hela sitt hus med dyrbara böcker.

- För att markera att det trots allt är en fantasiby är namnet på byn inte utsatt, trots att Bomsjön finns där och Järvsjöån och allt annat. Det är inte svårt att veta vilken by det är, men autentiskt och fiktivt ligger så att säga skavfötters.

Hur stor var byn?

- Drygt 350 människor och det var mycket.

I en av dikterna säger en man att så fort man öppnade en dörr trillade ungarna ut som nypotatis?

- Ja, det var vår granne Sven Jonsson som sa det till mig en gång. Men i dag bor inte ens femti människor i byn.

Saknar du byn?

- Jag och mina jämnåriga levde upp i en fantastisk tid och vår barndom var magisk. Tänk det fanns fortfarande timmerhästar i skogen och folk var genomhederliga. Ingen låste dörren om natten.

- En gång, innan en storhelg, hade Burwall som var postbusschaufför ställt ett brunt paket från systembolaget i Lycksele på mjölkbryggan, eller mjölkpallen som man säger söderut. Den som skulle ha brännvinet kom aldrig och hämtade det. Och där stor brännvinsflaskorna hela helgen.

- På söndagen när allt brännvin var urdrucket i byn defilerade män med längtansfulla blickar förbi mjölkbryggan men brännvinet stod kvar. Ingen rörde det, trots törsten.

- Det var en sagotid i en sagovärld. Även om den hade sina verkligt mörka sidor, vilket nog framgår av dikterna.

Finns det andra svenska poeter som låtit de döda tala på kyrkogårdarna?

- Nej, inte en hel diktsamling igenom vad jag vet. Anna Maria Lenngren skrev några dikter om döda, den mest kända är väl Bror Tratt, och Hedvig Charlotta Nordenflycht också. Och på 1600-talet fanns ett par tre i dag i stort sett okända svenska poeter som ägnade sig åt vad man kallar epigramdiktning.

- Kjell Espmark gav runt 2010 ut en fin samling som hette Vintergata där han gav röst åt döda historiska personer världen runt. Men ingen har vad jag vet låtit de döda tala på en svensk kyrkogård en hel diktsamling igenom förrän nu. Det är faktiskt underligt.

Några av dikterna i boken är väldigt roliga. Man skrattar när man läser dom. Är det rätt att skämta om döden? Får man vara rolig i dikterna?

- Ja, det skulle jag tro. I det gamla Grekland lät en skald en död säga nånting i stil med om jag nu minns rätt Du främling som passerar min grav, häll ut ett glas till mig i förbifarten för jag är en vinpimplare. Gammal grekisk humor alltså.

Och hos dig finns en brännvinspimplare som dör när nykterhetsnämnden kommer på besök?

- Ja, hans enda sälhål i tillvaron där han kan andas är lördagskvällen när han dricker brännvinet han beställt från systembolaget.

Då uträttar han Jesus under med att gå på vattnet fast tvärtom?

- Just det, han går under vattnet på sjöbottnen från Badarviken till Phils udde. Att gå ovanpå vattnet var ju redan gjort, som han säger. Men sen kommer nykterhetsnämnden och täpper till sälhålet och då dör han knall och fall.

Men frånsett några roliga dikter bär de flesta dikterna på ett stort allvar, det är ganska få av dikterna som tar lätt på tillvaron?

- Både och tycker jag. De döda på kyrkogården i södra Lappland har ofta levt ett hårt både fysiskt och känslomässigt liv. De har lärt sig ta tillvara på de små glädjeämnena där de finns. Samtidigt finns det naturligtvis stråk hos många av dom som är ganska mörka. Det finns Gudstvivlare och livstvivlare bland gravarna där det också finns livsnjutare och folk som verkligen tycks ha lärt sig klara av livets utmaningar.

Var det inte svårt att skapa 120 olika människor och låta dom komma till tals?

- De bara dök upp och jag tror att det var den ryske magikern Gurdjieff som sa att varje människa består av 500 människor. Och om det är så har jag ju 380 människor kvar.

Blir det alltså en uppföljare till På kyrkogården i södra Lappland?

- (Skattar) Du skulle må då!

Det blev en uppföljare till På kyrkogården i södra Lappland. Precis när denna intervju gjorts gick boken till tryck och Börje upptäckte då att han glömt bysnickaren. Börje skrev bysnickares dikt som sedan följdes av en rad nya dikter. Till slut blev det en ny bok: Under södra Lapplands höga himmel

© Helena Håkanson 2020