|
P J Ä S E R
|
|
Det är synd om Strindberg
- därför skrev jag Ensam
Nästan alla vet att Strindberg har sagt "Det är synd om människorna", men inte många vet att han var rädd för människorna och att han därför tyckte mest synd om sig själv. Att det var så kan man läsa i hans bok "Ensam" som han skrev 1903, mitt i skilsmässan med Harriet Bosse. Boken Ensam har beskrivits som en samling meditationer inför människans ensamhet, men är egentligen en uppvisning i konsten att väcka sympatier.
Det finns få böcker där huvudpersonen, som hos Strindberg, är så helt och hållet ensam, utan att tillstå att han själv på något sätt skulle ha bidragit till sin egen belägenhet.
Liksom hos Emmanuel Boves oämabla romanhjälte Victor Bâton i "Mina vänner" framhåller Strindberg att han verkligen älskar människorna, men när det kommer till kritan är det alltid något fel på dem.
Där Bâton går omkring i Paris och hyser ett polerat förakt för dem han möter, passerar Strindberg vid en promenad i Stockholm en främmande man på en parksoffa, men ser genast "just på hans tidning, att vi äro ovänner."
Egentligen är det inget konstigt med att den ensamme Strindberg hatar mannen på soffan, sina gamla vänner, kvinnorna.
Kärlekens motsats är ju likgiltighet, inte hat. Hatet är kärlekens taravikt och den som hatar, han har också älskat.
Det vore också fel att säga att Strindberg hatade andra och älskade sig själv, däremot var han - som han själv säger - sedan barnsben rädd för människorna och älskade sina fantasier - sitt arbete - mer än något annat.
I sina pjäser och böcker kunde han likt ett ensamt barn bestämma precis hur alla skulle leka. Han var furste över världen med orden som undersåtar.
Och fantiserade - eller skrev, som vi vuxna säger - det gjorde ju Strindberg praktiskt taget varje dag i hela sitt vuxna liv.
Vid tiden för "Ensam" tycks hans skrivande vara inte bara den enda glädjen, utan också hans enda verkliga kontakt med andra människor - där, på papperet, framträder de på det avstånd som Strindberg ville ha dem.
Men när dagens arbete är klart och tillvaron blir "så pinsam att jag känner det som om det lede mot döden alltefter som kvällen framskrider", reser sig Strindberg tungt ur sin stol.
"Då går jag på golvet", skriver Strindberg, "och ser åt klockan om hon skall bli tio. Och slutligen blir hon tio."
Det var denna scen med den åldrande Strindberg som vankar av och an på golvet som födde pjäsen "Ensam".
BÖRJE LINDSTRÖM
TILLBAKA
|
|