FÖRSTASIDAN | PJÄSER | BÖCKER | INFO | INTERVJU | LÅDAN | LÄNKAR | E-MAIL



I N T E R V J U




Bild
Större bild
LÄS EN TIDIGARE INTERVJU




Liv och dikt hör ihop


intervju av helena håkanson, hösten 2018


Det var drömmarna om den enda kvinna jag någonsin älskat som gjorde att dikterna kom tillbaka till mig.

Så säger Börje Lindström i denna nya intervju med Helena Håkanson där han talar om sitt liv och författarskap.

Helena Håkanson:
Det var 30 år sedan du senast kom ut med en diktsamling. Men nu i höst ger du ut Björkarna, 48 nya dikter. Har du skrivit dom under årens lopp?

Börje Lindström:
- Nej, dom skrevs i fjol, i fjol somras från mitten av maj till i slutet av augusti. Dom kom liksom i ett enda väldigt och ostoppbart flöde.

Vad var det som gjorde att du började skriva poesi igen?

- Det som satte igång flödet var en serie starka drömmar. För länge sen träffade jag en kvinna som jag skulle ha hållit fast vid. Men jag vågade inte. Men nu kom hon tillbaka i dröm efter dröm natt efter natt. Och plötsligt var det som om alla dörrar öppnats inom mig och jag stod i ett väldigt korsdrag där dikterna bara virvlade fram.

- Jag kunde vakna på morgonen, gripa tag i anteckningsblocket på nattygsbordet och skriva en dikt rakt upp och ner där inte ett enda ord behövde ändras. En dikt som bara kom rakt ner på papperet från det omedvetna.

Var det så med alla dikterna?

- Nej, inte med alla. Flera av dikterna skrev jag på vanligt sätt om flera gånger. Men dikterna hade samma budskap som drömmarna. Och dom uppträdde liksom likadant.

På vilket sätt gjorde dom det?

- Jag tror att dikt och drömmar kommer från samma ställe. Drömmen är det omedvetnas sätt att meddela sig med en. Men det omedvetna meddelar sig också med hjälp av dikten.

Menar du att drömmen och dikten är ett slags parhästar? Att dom bägge är på väg mot samma mål?

- Ja, precis. På samma sätt som drömmar kommer tillbaka igen och igen till dess att man förstår deras budskap kan dikter komma tillbaka i olika halvfärdiga utkast. Man skriver samma dikt igen och igen i flera olika utkast fram till att man begriper hur man ska skriva dikten. När den dikten är färdig är pusslet löst.

Har dikten ett budskap precis som drömmen? Kan dikten hjälpa till att lösa livsproblem som drömmar ibland kan göra?

- Ja, för mig handlar all litteratur om liv och ingen litterär form står så nära livet som poesin. En bra dikt är livet självt sammanfattat som Tomas Tranströmer skulle ha uttryckt det till en enda stark buljongtärning.

På ett ställe i Björkarna finns en dikt där det står att "dikten andas med små lungor, lever man fel dör den". Kan du förklara den bilden?


- Ja, det är förstås bilden av kanariefågeln i kolgruvan som dör om luften plötsligt försämras. I mitt fall var det inte kanariefågeln utan dikten som dog eftersom jag levde fel. Dikten är alltså livets kanariefågel. Så länge den finns där är allting väl. Men när den tystnar är livet hotat. Det behöver inte vara dikt. Det kan lika gärna vara musik i stället. När den som alltid lyssnat på musik plötsligt slutar med det har något allvarligt hänt. Liv och dikt hör ihop. Och i mitt fall tycks dom höra ihop något alldeles oerhört.

Du skriver i en annan dikt i Björkarna att livet sträckte ut sin hand men att du inte tog den?

- Ja, så var det ju.

Och då handlar det om kvinnan som du skulle ha hållit fast vid?

- Ja, det skulle jag ha gjort, men jag var så rädd, inte för henne utan för livet självt. Du vet, det stora oceaniska livet som är som när man står vid klipporna och blickar ut mot en vilt hävande sjö, med måsar som seglar i vinden och en segelbåt som ensam kryssar mot horisonten. Det där arketypiska, väldiga livet där man själv bara är en barkbit som ska tas med av vågorna, ut över det djupa okända.

Var det så du kände?

- Ja, jag var så rädd. Och det som gjorde mig rädd var att hon är den enda som jag på djupet älskat. Jag vet inte hur det är med andra, men jag tror att sann kärlek är något som är ganska ovanligt. Nu talar jag alltså om kärleken mellan två vuxna människor. I mitt fall har jag alltså mött den bara en enda gång och då vågade jag inte.

Du levde ett lugnt och tryggt liv som du inte ville lämna?

- Det skulle jag inte vilja påstå. Jag levde ett rörigt, påfrestande liv med mycket människor, mycket Operabaren och alldeles för mycket jobb. Trygghet var någonting jag inte hade.

Och ändå var du rädd?

- Ja, visst låter det dumt? Men så var det. Livet sträckte ut sin hand precis som du sa men jag vågade inte ta den.

Men varför inte?

- Jag trodde inte att jag skulle klara av att älska någon. Jag hade sett mina föräldrars Lars Norén-aktiga äktenskap och hade själv levt i såna förhållanden. Alltså förhållanden där man var bunden till tryggheten i att ha det eländigt.

- Verklig kärlek är inte att försöka "ta ut" saker på varann utan att hjälpa varann, bygga upp varann, måna om varann. Det är som Paulus säger i Kärlekens lov. Vänta, jag ska se var jag har det. Jo, här är det, Paulus första brev till Korintierna. Det bästa som någonsin skrivits om vad kärleken är tycker jag:

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig."

- Precis så är det. Och den kärleken, den tålmodiga, goda, osjälviska kärleken vände jag ryggen för att jag var så rädd. Och när jag vände den ryggen dog dikten. Jag levde fel och dikten dog.

Var det så?

- Ja, så var det verkligen.

Vad hände sedan? När dikten dött?

- Jag gifte mig med en kvinna vars målsättning var att ta livet av mig. Jag vet att det låter som en dålig roman men så var det. Jag gifte mig med den enda onda människa jag någonsin träffat. Förmodligen närde jag ett slags dold självmordsdrift typ dom som bestämmer sig för att supa ihjäl sig.

Kan du berätta?

- Vad som hände var att jag strax efter att jag gift mig hamnade i mitt livs enda depression. Den pågick i åratal. Jag var alltså kliniskt deprimerad. När man är det är man totalt kraftlös. Man orkar inte ta sig ur ett dåligt förhållande. Inte ens om det är frågan om ett förhållande där den andra parten är sinnessjuk vilket var fallet och det som utan tvekan gjorde att jag hamnade i depressionen.

- Om ondskan hade med hennes sjukdom att göra vet jag inte. Hur som helst fick hon ett personligt uppdrag av Gud att ta livet av mig. I mitt deprimerade tillstånd kom jag att tro att om jag nu tagit fel på henne, jag gifte ju mig med henne, så hade jag tagit fel på alla andra människor också. Om hon alltså var ond så var alltså alla andra också onda. I en sån värld ville jag inte leva.

- Så jag gick på det klassiska sättet upp på vinden och ställde mig med repet i hand under takbjälken. Då hade jag varit deprimerad i åtta år. Sen vet jag inte vad som hände. Timmarna efter det jag stod där uppe på vinden är alldeles blanka.

- Jag minns att bara att jag av någon anledning inte trädde in halsen i öglan. Jag vet fortfarande inte vad som fick mig att inte göra det. Men jag gjorde det inte.

Vad gjorde du i stället?

- Jag skilde mig. Jag fick på något konstigt sätt kraft till att göra det. Och i samma ögonblick jag bestämde mig för det försvann depressionen som ett moln som löses upp.

Vad har du i dag för tankar om det du var med om?

- Jag tror att depressionen var det pris jag var tvungen att betala.

Vad menar du med det?

- Jo, jag tror så här att livet, det stora, obegripliga, fantastiska livet där man själv är liten som en myra, när det livet sträcker ut sin hand och man inte tar den så får man betala ett pris.

- Jag drog mig undan kärleken och priset jag fick betala för det var först att dikterna dog precis som kanariefåglarna i kolgruvorna och sen att jag själv gick in i en depression.

Och drömmarna förändrade allt? Det var drömmarna som gav syre och som fick dikten att börja andas?

- Ja, precis. Det var drömmarna om den enda kvinna jag någonsin älskat som gjorde att dikterna kom tillbaka till mig.

Så Björkarna är en diktsamling om kärlekens kraft?

- Jag tror att Björkarna är två saker. Dels en väldigt impressionistisk självbiografi. Det är en del dikter om Lappland och min uppväxt där och några dikter om dom mörka åren. Men dels och framförallt är Björkarna som du säger en diktsamling om kärlek. Och kärleken till en enda kvinna.

Har hon fått boken?

- Jag har lagt den på brevlådan till henne i dag.

© Helena Håkanson 2018


FÖRSTASIDAN | PJÄSER | BÖCKER | INFO | INTERVJU | LÅDAN | LÄNKAR | E-MAIL | UPP!

© Borje Lindstrom. Texter och bilder skyddas av lagen om upphovsrätt. Webmaster