FÖRSTASIDAN | PJÄSER | BÖCKER | INFO | INTERVJU | LÅDAN | LÄNKAR | E-MAIL



I N T E R V J U





Större bild

UTSKRIFT




Whisky, pariserhjul
och poesi



intervju av helena håkanson, våren 1998


Helena Håkanson:
"Lindström, Börje, f. 1952, författare. L skriver för både barn och vuxna och såväl lyrik och prosa som dramatik. Som poet debuterade han med Skenet från den andra stranden (1975), men hans främsta samling hittills är Nordvästpassagen (1983), om Franklins katastrofala expedition. Vitterväder (1988) är en lång skröna för barn med ett genuint och humoristiskt språk." Så står det om dig i Nationalencyklopedin.

Börje Lindström:
- Jaha.

Men få vet vem du är?

- Min fru vet vem jag är. Och katten. Det är väl huvudsaken?

Du har skrivit nästan tio böcker och nästan tjugo pjäser. Du har fått väldigt bra recensioner för nästan allt du gjort men ändå tycks du vara nästan helt anonym?

- Efter åren på Lyrikvännen hade jag fått en så redig dos av kulturlivet att jag ville hålla mig på min egen kant.

- Jag tackade nej till paneldebatter och sånt och på så sätt spreds väl ryktet. De som ser mig som poet har fortfarande inte någon större aning om att jag skriver barnpjäser och tvärtom.

Du är en av de absolut mest spelade dramatikerna i Sverige?

- Ja.

Vad ser du dig som - dramatiker, poet, prosaförfattare?

- Jag vet inte. Jag har ju skrivit en massa pjäser för barn och borde väl säga att jag först och främst är dramatiker, men riktigt så enkelt är det inte. Jag tror så här, att vissa idéer är diktidéer, andra är prosaidéer, några är novell- eller romanideér och så hoppar man runt på nåt slags litterärt pariserhjul och det blir tillslut omöjligt för en själv att säga vilken vagn som är ens favoritvagn.

I Unga Riks uppsättning av Sprit 1998 bestod scenografin av ett kraschat Pariserhjul?

- Ja, det var en genialisk scenografi.

Sprit var din första pjäs. Du skrev den för Unga Klara 1978?

- Ja.

Vad hade du gjort innan?

- Jag hade läst lite litteraturhistoria. Under tiden hade jag tillsammans med Bengt Berg bildat en poesigrupp som hette Vårdkase. Vi sålde våra stencilerade diktantologier till fulla människor på Delsbostämman. Sen blev det en tidskrift också, Rallarros, och den höll jag på med fram till 1976.

Du föddes i Lappland och växte upp där? Du läste litteraturvetenskap i Umeå?

- Ja.

Du debuterade som 23-åring med en diktsamling 1975?

- Ja, Skenet från den andra stranden. Det var prosadikter. Det var vad jag tänkte hålla på med. Poesi. Nån roman kanske.

Året därpå kom du till Lyrikvännen?

- Ja, Rolf Aggestam ville att jag skulle börja som andreredaktör med honom på Lyrikvännen. Jag flyttade ner till Stockholm och blev poesiredaktör. Jag hade ju en viss vana från Rallarros - förresten hade det börjat med underliga skoltidningar för länge sen. De var nog lite väl avantgardistiska.

Under åren på Lyrikvännen gav du inte ut en ny diktsamling utan en ungdomsbok?

- Det var det som var så konstigt. Jag fick idén på tunnelbanan en kväll. Till en ungdomsbok. Jag skämdes för att jag fått en sån idé. Jag skulle ju skriva dikter. Inte ungdomsböcker. Men det blev en bok som hette Pistol.

Det var alltså ingången till barnteatern?

- Nej, att jag kom till Unga Klara berodde på att Suzanne Osten ville att några poeter skulle skriva en poetisk barnkabaré. Det slutade med att Gunnar Harding, Niklas Rådström och jag skrev nånting vi kallade Barnkammaré.

- När den visades i TV skrev en recensent att det var det sämsta han någonsin sett på TV. Låt vid Gud de tre författarna få bli namnlösa, skrev han. Men vi fick pressklipp ändå. Det måste ha varit en sadist som satt och klippte tidningarna.

Men så kom Sprit 1978?

- Ja, jag tror det var Per Lysander som frågade mig om jag ville skriva nåt om sprit och jag svarade ja då jag trodde det var en ny kabaré med flera författare. Sen visade det sig att det var en pjäs det var frågan om. Jag tror jag skrev sista scenen först, och sen skrev jag scener här och där, gick till repetitionerna och skrev nya scener.

Och Sprit blev en klassiker redan på premiären?

- Nä, det blev den inte. Jag tyckte den fick ganska halvljumma recensioner. Jag tyckte om föreställningen och skådespelarna var lysande. Bland annat Inga Landgré. Men pjäsen sågs nog mer som ett diskussionsinlägg än något annat. Den allmänna känslan bland recensenterna var nog att pjäsen var en dagslända.

När blev Sprit en klassiker?

- Jag vet inte och jag vet inte varför folk kallar den det.

Hur många uppsättningar har den spelats i totalt?

- Jag vet inte eftersom den har spelats utomlands också. I Sverige är det väl uppemot 20 uppsättningar på institutionsteatrar och en hel del till av olika fria grupper.

Efter Sprit fick du beställningar på nya pjäser?

- Ja, det var det som var så konstigt. Men på så sätt kom Smittan, som var nästa pjäs, till och sen kom Rasten och allt. Nästan alla pjäser jag skrivit har varit beställda på förhand av teatrarna.

1983 kom din andra diktsamling Nordvästpassagen som blev ditt poetiska genombrott?

- Ja.

Men du fortsatte med barnpjäserna?

- Jag tyckte det var roligt. Jag hade slutat på Lyrikvännen 1982. Jag ville vara författare på heltid och inte redaktör 24 timmar om dygnet. Eftersom jag inte hade någon arbetsplats att gå till längre utan satt hemma och skrev var kontakten med teatrarna viktig.

Du arbetade mycket med Eva Bergman och Backa Teater?

- Ja, men det kom några år senare. 1987 gjorde vi Åtta år. Det var ett härligt samarbete. Jag har haft turen att få arbeta med många oerhört duktiga regissörer och Eva Bergman var de åren den absolut bästa för mig.

Ni delade samma teatersyn?

- Vi förstod varandra väldigt bra. Det tog oss en halvtimme att gå igenom ett helt manus. Inte mer. Det är sällsynt.

Året efter Åtta år kom du ut med en ny ungdomsbok?

- Ja, 1987 hade jag gett ut min tredje diktsamling, Nattskyltning, och Vitterväder kom 1988.

Med den erövrade du ditt litterära landskap? Den utspelar sig i Lappland?

- Nja, nästan hela historien utspelar sig i Uppland men Lappland finns liksom med hela tiden. Jag hade skrivit Rasten, 1982 tror jag, och sen hade jag skrivit Pappa 1985. Bägge pjäserna tilldrog sig i Lappland, så det var väl nån slags startsträcka till Vitterväder då, men det har jag aldrig tänkt på tidigare.

Vilken relation har du till de andra västerbottniska författarna? Sara Lidman, Torgny Lindgren, Per-Olov Enquist?

- Ingen alls eftersom jag inte är en västerbottnisk författare. Västerbotten och Lappland är helt olika saker. Västerbotten är ett ganska futtigt och genomtråkigt kustlandskap där alla talar som vandrande uppslagsverk eller också har de ett underligt och hämmat förhållande till Gud. Lappland är ett stort, fritt och vackert landskap som har vissa enklaver som mer eller mindre alltid varit helt befriade från den frireligiösa väckelserörelsen.

- Ta Helmer Grundström, poeten, som bodde i Svanavattnet utanför Dorotea. Milan hostade till och slog. Kolarn ramlade i och dog. Det är stor poesi, tycker jag. Friskt, härligt! Tänk om någon från Västerbotten skrivit den dikten. Vad skulle det ha blivit? Herren Jesus säger dig och så vidare. Det skulle aldrig gå.

- Det är helt enkelt en jävligt stort skillnad på Lappland och Västerbotten. Att de blivit sammanblandade med varandra beror på att det finns något som heter Västerbottens län. I det ingår landskapet Västerbotten och halva Lappland. Det södra Lappland som jag kommer ifrån.

På 90-talet har du gett ut två bilderböcker med Eva Lindström men inget annat i bokväg?

- Ja, vi gjorde två bilderböcker. En 1993 och en året efter.

Kommer det någon ny diktsamling?

- Min produktionstakt när det gäller diktsamlingar och för den delen böcker är ju hemsk. Jag har skrivit tre diktsamlingar på drygt 20 år. Men poesi är en sak för sig. Den är som det ibland har sagts språkets själva motor. Men den är också en livets motor, tycker jag själv i alla fall.

- Det är klart man kan skriva dikter som liknar dikter och ge ut dom men för att det skall bli något vettigt måste man vara helt och fullt närvarande i sin poesi. Och för att vara det måste man ha en oerhört stark närvaro i sitt eget liv och sina egna intryck. Den närvaron tycks gå i vågor för mig. Långa vågor.

- Överhuvudtaget har halva 90-talet varit en katastrof. Först fick jag tinnitus. Det är när det tjuter i örat. Sen fick jag ett konstigt virus. Det gick tre år utan att jag kunde skriva något alls. Jag var för sjuk helt enkelt.

Du har skrivit många pjäser för barn men du har också skrivit ett par pjäser för vuxna?

- Ja, jag gjorde Kärlekens enskilda bank för Riksteatern. Sen har jag gjort pjäs av Slas bok Vem älskar Yngve Frej. Den har spelats av Östgötateatern och Riksteatern.

Vem älskar Yngve Frej är också en klassiker?

- Ja, som bok, men med det språk och den teknik jag använder för att skriva mina pjäser blir den nog inte en klassiker på scenen. Östgötateatern hade beställt pjäsen av mig men när man fick den tyckte man att det bara var några ord här och där. Jag tror den låg där två år innan Hasse Bergström till sist satt på ett hotellrum i Köpenhamn med scenografen och drack whisky. Då högläste man pjäsen och förstod att den gick göra. Sen blev det en publiksuccé.

Högläsning och whisky rekommenderas alltså vid läsningen av en pjäs av Börje Lindström?

- Inte vet jag. Men en sak är säker, nånting i mitt sätt att skriva mina pjäser gör att folk som läser dom tycker att de är oerhört tunna. Sen, när man sätter upp dom, kommer man fram till mig och säger att när man läste pjäsen tänkte man att det här, det går ju inte göra.

- Men när man sen satte upp den skedde nåt slags mirakel. Pjäsen växte, den blev liksom till. Texten som först var så dålig genomgick en transformation när skådespelarna började arbeta med den.

- Jag har hört det hur många gånger som helst. Jag tror att jag fortfarande hade varit en ospelad dramatiker om inte Sprit mer eller mindre med en gång hade börjat att spelas av så många andra teatrar.

© Helena Håkanson 1998

FÖRSTASIDAN | PJÄSER | BÖCKER | INFO | INTERVJU | LÅDAN | LÄNKAR | E-MAIL | UPP!

© Borje Lindstrom. Texter och bilder skyddas av lagen om upphovsrätt. Webmaster 
Sidan senast ändrad 21 september 2004