FÖRSTASIDAN | PJÄSER | BÖCKER | INFO | INTERVJU | LÅDAN | LÄNKAR | E-MAIL




L Å D A N





Världen går inte under


världsspekulationen


Stockholm 18 juni 2014 


Kommer börsen att krascha igen? Kommer Sverigedemokraterna att få 30 procent av väljarsympatierna? Väntar det tredje världskriget runt hörnet? Börje Lindström har sedan år 1998 gjort den ena sannspådda förutsägelsen efter den andra.

Det kunde inte hjälpas att tankarna gick till Mr Chance när jag hörde följande:

– Den bedömning vi gör av tillväxten är ju sådan så att man kan säga att ... ehhh ... nästa år så är det sommar och året därpå är det riktigt högsommar om man ska beskriva det i dom ... i dom termerna.

– Dom här ljusglimtarna ni har talat om det är alltså högsommarljus nu? Sommarnatt?

– Ja, det är på väg ... ehhh ... det är på väg åt det hållet. Vi är inte riktigt där än den här sommaren men nästa sommar är så vitt vi kan bedöma kommer det att vara på det ... på det sättet.



Mr Chance (Peter Sellers) en tid innan han förklarar att det kommer att bli tillväxt till våren.

Ehhh …
– Är det värsta över nu alltså?

– Ehh så vitt vi kan bedöma så är det ... är det så ... Det är naturligtvis alltid svårt att ... att veta eftersom vi har en ... en femårsperiod ... ehhh ... bakom oss som har varit ... ytterst bekymmersam men vår bedömning är att det värsta är över och vi går mot en normalisering.

Det var den inte helt sonore riksbankschefen Stefan Ingves som lade ut texten i en Eko-intervju den 3 juli 2013. Och alltså inte Mr Chance i Jerzy Kosinskis Being There. En roman om en idiot savant som av en ödets nyck blir finansiell rådgivare åt USA:s president. Nu är väl Ingves ingen savant, men inte var det mycket som gick åt rätt håll ett år senare, år 2014.

År 2014 hade 1930-talets deflationsspöke än en gång börjat suga tag om Europa. Sverige hade regelrätt deflation och EU balanserade farligt nära noll. Detta att deflationen åter var på marsch i Europa var märkligt.

Efter den svarta hösten 2008 hade USA:s centralbank nämligen fått en idé. Man skulle se till att börsen steg till nya rekordnivåer. Tanken var att folk som såg sina aktiefonder öka i värde skulle känna sig förmögna och börja konsumera. Jag förenklar inte. Federal Reserve tänkte inte längre än näsan räckte. Världens centralbanker gjorde sedan allt man kunde för att manipulera upp kurserna. Vilket inte var så svårt eftersom man själva tryckte upp pengarna som höjde börserna.

Det hela påminde inte så lite om det Kalle Anka-avsnitt där Björnligan blåste upp Farbror Joakims glänsande guldhög med en enorm ballong. Minnesgoda Kalle-vänner vet att ballongen punkterades till slut.




Marknaderna har alltid - precis som den mänskliga fantasin - blåst bubblor. Extra stora blir de när centralbankerna blandar såpvattnet.

Bättre ju sämre det går
En god vän till mig kom mitt under den värsta börsyran på 1980-talet in i ett pokergäng bestående av några nyrika unga börsmäklare. Han klagade bittert:

– Det går ju inte att spela poker med dom där. Dom kan sitta med ett par tvåor på hand och satsa femtusen. När man lägger sig och frågar varför dom satsade så mycket på så dåliga kort säger dom: Äh, jag ville bara se vad du hade.

Oavsett vilket spel det gäller - och finansmarknaderna är ett spel; det största av dom alla - åstadkommer en övertillgång på pengar en förödande distorsion i spelet och spelets vedertagna regler.

Vanligtvis går det att avgöra en akties värde genom att tillämpa fundamental aktieanalys. Så inte i en marknad där centralbankerna aktivt underblåser spekulationen med gratispengar. I en sådan marknad stiger börsen i takt med att konjunkturen försämras. En än sämre konjunktur innebär ju att centralbankerna - för att "stimulera ekonomin" - trycker upp ännu mer pengar till spelarna vilka i sin tur höjer insatsen för varje upptick i arbetslöshetssiffrorna.

Sommaren 2014 hölls alltså kurserna uppe av det ständiga tillflödet av nya pengar från världens centralbanker. Men kunde det fortsätta?



Japans premiärminister Shinzo Abe gav efter 20 års deflation våren 2013 order till Bank of Japan att trycka massor av yen för att höja inflationen till 2%. En solidarisk japansk BH-tillverkare presenterade en BH som höjde bysten med 2%. Reuters rapporterade.

Berg- och dalbanedecennier
År 1998 bestämde jag mig för att som ensam svensk varna för den börsbubbla som då höll på att blåsas upp. Vi nalkades, som jag såg det, en historisk krasch som av allt att döma skulle bli långvarig.

Så här skrev jag i en av mina artiklar:

"Framtiden kommer förmodligen att till leda handla om 'dåliga lån', massarbetslöshet, nationalism, rasism, tvära räntekast, ett konkurshotat LM Ericsson, oljekriser, statsskuldkris, sparpaket, dervitatkrascher, ett 'hela havet stormar' på valutamarknaden, deglobalisering, prisfall på villor och bostadsrätter, småsparare som löper amok på bankkontor, minskat miljöintresse, tunnare finansbilagor, debatter om 'kapitalismens sista fas', plötsliga men i backspegeln tillfälliga återhämtningar, krig i omvärlden, ett EU i gungning, en hysterisk Klas Eklund, ett eller flera svårgenomskådliga extremistpartier i riksdagen och hårt pressade politiker vilka till ingen nytta igen och igen försöker ge spekulationsekonomin en återställare.

Hur stor den kommande globala finansiella kraschen sist och slutligen blir är en öppen fråga. Själv tror jag att vi är på väg in i ett antal berg- och dalbanedecennier vilka långt in i framtiden kommer att leda till ett tredje världskrig."

Den som i likhet med mig själv bott granne med ett nöjesfält vet att en berg- och dalbana går upp och ner men aldrig över en viss topp. För Stockholmsbörsen var toppen 1530 på OMX30 den 7 mars år 2000. 14 år senare hade den toppen fortfarande inte överträffats.



Ingen dager synes än. Efter 14 år var kurserna fortfarande lägre än på toppen i mars år 2000. OMX30 med aktierna i de 30 största svenska företagen. Index fram till mitten av juni 2014 - klicka för större bild.

Ständigt dessa dåliga lån
Under 14 år hade också politiker världen runt till ingen nytta igen och igen försökt ge spekulationsekonomin en återställare. För varje mödosam uppgång i berg- och dalbanan följde en brant krasch (som i sin tur var del av den större kraschen). I dessa nedgångarnas mörker växte arbetslöshet och rasism sida vid sida. Och år 2014 hade Sverige verkligen, genom Sverigedemokraterna, fått ett svårgenomskådat extermistparti i Sveriges Riksdag (partiet gjorde ju allt för att tvätta bort sin rasiststämpel).

År 2014 var också EU utan tvekan i gungning. Dels var motsättningarna mellan nord- och Sydeuropa större än någonsin. Dels hade de tre kärnländerna i EU - Tyskland, England och Frankrike - börjat segla åt olika håll. England, som aldrig anslutit sig till euron, ville nu lämna EU. Frankrike ville i sin tur lämna euron. EU-projektet som vi lärt känna det var redan dödsdömt.

När denna artikel skrevs sommaren år 2014 hade dock enantiodromin ännu inte inträffat för EU:s del. Varmt hade alltså ännu inte blivit kallt; torrt hade inte blivit vått; fredsprojektet EU hade således ännu inte blivit krigsprojektet EU.

Men vad var det då som orsakat vår tids väldiga krasch? Den som gick liksom i slow motion och då och då vred åt tumskruvarna riktigt ordentligt? Det var utan tvekan de "dåliga lånen". Precis som jag förutspått år 2000 så hörde vi på 2010-talet ständigt om dessa lån.



Flera börser i väst, dock inte den svenska, gjorde nya all time high efter år 2008. Visserligen gick kurserna i många fall bara några procent över toppen år 2000, men ändå. Här är det tyskarna som förklarar att DAX är i den sjunde himlen. Blue skies, skulle 1929 års amerikaner ha sagt.

Fuska i sin existens
Författaren Bernt Carlson skrev i 1980-talets början en roman med titeln Fuska i sin existens. Och fuskat i sin existens var vad världen hade gjort allt sedan 1970-talet när USA övergav guldmyntfoten och en aldrig tidigare skådad låneepok inleddes.

Det skulle föra för långt att redogöra för hur denna stora lånebubbla under fyra decennier byggdes upp, men sägas bör att de nyliberala politikernas beslut att avreglera finansmarknaderna under 1980- och 1990-talen spelade en avgörande roll för låneekonomins utbredning.

Jag minns hur förvånad jag blev när jag år 2008 i ett köpcentrum såg en skylt med texten "Låna till skon!" bredvid ett par träningsskor nedsatta till 500 kronor. Jag frågade expediten om folk verkligen lånade för att köpa ett par skor.

- Kontantköp är ju det ideala, svarade expediten, men vem har råd med det?

Stater och banker lånade tusentals miljarder. Företag lånade tiotals miljarder. Riktigt rika personer hundratals miljoner allt medan Medelsvensson lånade miljoner för att köpa bostad och 18-åringarna några hundralappar till ett par skor. Alla lånade. Och vad mer - det ansågs fullständigt naturligt att leva på lån. På så sätt blåstes en lånebubbla upp som i storlek vida överglänste IT-bubblan i 1990-talets slut.

Samma psykologiska mekanismer som fanns i börshysterin kring millennieskiftet visade sig alltså i det gryende 2000-talet i bostadslån, renoveringslån, SMS-lån, semesterlån, möbellån, billån, TV-lån, datorlån, etc. Jag fick en vacker dag höra av en sopåkare att den halva miljon han lånat egentligen inte alls var ett lån. Han hade liksom tänkt till. Jag minns hans replik:

– Du fattar inte, du fattar inte, du fattar inte!

Det var utan tvekan så att det i den stora lånemanin hade bildats ett kraftigt distortionsfält som inte bara grep tag om vanligt folk utan i lika hög grad förvrängde verklighetssynen hos prognosmakare och riksbankschefer.

För ekonomernas del blev de i vanliga fall alltid positiva prognoserna ännu mer fantastiska och på så sätt rättfärdigades lånemanin, och de därav följande prisökningarna på, för Sveriges del, framförallt bostäder. Det maniska blev normaltillstånd.



Den evigt optimistiska tjuren hade brutit igenom omslaget på The Economist. Problemen var lösta och fortsatta uppgångar väntade. Trodde man.

I takt med att den globala lånemanin accelererade allt mer och centralbankerna knappade fram mer och mer pengar på sina datorer kom allt fler rapporter om fusk. Fusk i alla tillvarons vinklar och vrår.

Den sjufaldige Tour de France-vinnaren Lance Armstrong hade fuskat och tagit dopingmedel. High-frequency trading-systemen som runt år 2014 stod för merparten av världens börshandel byggde helt och hållet på fusk. Och politiker förfalskade sina betyg och akademikerna sina forskningsresultat allt medan USA och Kina fuskade med sin officiella statistik. Bankerna ska vi inte tala om.

Den eviga tron på sagor
Hade vi glidit in i en värld där alla fuskade i sin existens? En värld där lögnen premierades och sanningen tillhörde det förgångna. En värld där de stora bankerna genomförde ständiga plundringståg inte mot sina konkurrenter utan sina egna kunder?

Att öppna tidningen sommaren år 2014 var att förflyttas till en saga där EU:s ledande politiker leende förklarade att det var "business as usual". En saga där "experter" slog fast att börsen skulle "stiga med tio procent". En saga där man på fullt allvar trodde att några centralbankschefer skulle kunna avskaffa cyklerna i ett system så komplext som världsekonomin.

När denna artikel skrevs var det uppenbart att allt vad centralbankerna försökt sig på efter Lehmankonkursen 2008 inte fungerade. Om det hade gjort det hade inte deflationsspöket visat sig i Europa. Men i stället för att erkänna sina misstag upprepade man dom. Centralbankscheferna - vilka nästan alla var akademiker utan marknadserfarenhet - hade låst sig i ett bunkertänkande.

Allmänheten tror på vilken saga som helst så länge kurserna stiger, har det sagts. Och ännu sommaren 2014 var marknadens tro att så länge centralbankerna fortsatte trycka pengar skulle kurserna fortsätta stiga. IT-bubblans "den nya ekonomin" hade ersatts med lånebubblans "centralbankernas nya politik".

Man blir inte lurad, skrev Goethe, man lurar sig själv. Och vår förmåga till kollektivt självbedrägeri är sagolik.

Gustave le Bon skildrar i sitt klassiska verk Massans Psykologi hur en skeppsbesättning på segelfartygens tid letar efter efterlevande från en förlisning. Efter ett långt och ansträngande sökande upptäcks en flotte med vinkande skeppsbrutna. Hela besättningen, från kaptenen ner till mässpojken, betraktar flotten när den driver närmare skeppet. Framme vid skeppet visar sig flotten vara en risbråte och de vinkande sjömännen risgrenar.

Många svenskar hade redan sett dessa risbråtar när de öppnat kuverten med sina fondbesked. Allt för många skulle komma att upptäcka att den bostad de trodde de ägde i själva verket var ett knippe skulder. Ty den stora lånebubblan skulle en dag spricka. Och det var inte vilken bubbla som helst. Det var den största finansiella bubblan i mänsklighetens historia.

En nedgång behöver inte vara stor för att åstadkomma en katastrof i en högbelånad portfölj. På grund av att finansvärlden har avreglerats är det i dag inte alls ovanligt att banker och hedgefonder har en belåning på 30 gånger det egna kapitalet. Det innebär att en nedgång på -4% helt och hållet kan radera ut kassan. Många banker har en ännu högre belåning - inte minst de svenska bankerna.

När en högbelånad marknad viker nedåt sker vågor av automatiska tvångsförsäljningar som driver marknaden ytterligare nedåt, vilket skapar nya tvångsförsäljningar i en accelererande dödsspiral. I en sådan situation - t.ex. i dödsspiralerna år 2000 och år 2008 - kan ingen centralbank genom penningtryckning rädda marknaden. Det var detta marknaden glömt år 2014.

Vår tids stora krasch, som pågått sedan år 2000, och som i grunden är en internationell skuldkris; vår tids stora krasch var alltså år 2014 inte på långa vägar slut. För Sveriges del hade den knappt börjat. Vi hade i maj 2014 en arbetslöshet på "bara" 8,0 procent. Det mesta av det verkliga mörkret låg framför oss.

Den sista nedturen
Jag tror att vi nu, sommaren 2014, står inför vad som kommer att bli den sista djupa nedturen i den berg- och dalbana som hittills varat i 14 år. Vi kan mycket väl få se en svensk dubbelkrasch med en kraschande börs och en kraschande bostadsmarknad. Detta är ett skräckscenario då den svenska bostadsspekulationen har drivit den svenska ekonomin. 

Jag tror att vi alltså står inför ett slags ekonomisk och social vårflod som ständigt ökar i kraft och drar allting med sig ner i de djupa, nedåtgående virvlarna. Jag tror att all den förnekelse som fanns år 2002 och 2008; all den förhoppning som finns i dag kommer skingras av den kraftiga och breda nedgångsvågen.

Jag tror att denna dynamiska nedgång kommer att föda en sådan fruktan att folk i gemen kommer att tro att "världen är slut". Jag tror att vi här hemma får se lika stora sociala upplopp som i länderna omkring oss. Att ett parti som Sverigedemokraterna kan få upp till 30 procent i en opinionsmätning. Jag tror att marknaderna kan komma att hamna i en serie av katastrofvågor som fortsätter obönhörligt nedåt utan korrektioner där vi kan andas ut.

Jag tror att de som i dag har "is i magen" i slutet av nedgången kommer att ryckas med i den allmänna känslan av undergång och till slut djupt desillusionerade sälja sina aktier rubb och stubb. Först då - när de mest hårdnackade entusiasterna sålt - kan en varaktig botten bildas.

Jag tror att vi på den stora kraschens botten kommer att höra ord typ "det finns nu inget ljus vid horisonten". Jag tror också att många kommer att drabbas av skräck "för det tredje världskriget"; för en komet på plötslig kollisionskurs mot jorden; en ny spanska sjukan, etc.

Det är därför viktigt för mig att säga att vi inte - hur mörkt det än kommer att se ut på marknaderna och ute på gatorna - kommer att stå inför vare sig "världens undergång" eller "västerlandets undergång".

Stora uppgångar följs av stora nedgångar och vi hade en väldig uppgång på marknaderna från 1970-talets mitt fram till år 2000. Sedan dess har vi haft vår berg- och dalbana. Utförskanan började alltså den 7 mars år 2000 när Stockholmsbörsens OMX30 nådde 1539 punkter. Och nu kan vi, om det vill sig riktigt illa, störta ner till kursnivåerna år 2002. Eller en bit lägre.



Två år efter den sanslösa tulpanbubblan spruckit i Holland skapade Haarlem-målaren Hans Bollongier år 1639 detta stilleben med blommor. Spekulationen förgår men konsten består.

Tyvärr är det så att politiker och journalister har en i det närmaste äcklig förmåga att injaga skräck i allmänheten just i slutet av stora ekonomiska nedgångar. Och eftersom vår tids väldiga krasch är av historiska dimensioner kommer vi utan tvekan att från våra politiker till sist höra de mest dystopiska tonfall. Tro då inte på politikerna. Tro inte heller på löpsedlarna när de är som svartast.

Sverige kommer inte att gå under. Västvärlden kommer inte att nå tillbaka till 1700-talet. Kapitalismen kommer inte att dö sotdöden. Vi kommer inte att hamna i ett läge där ålderspensionerna helt avskaffas.

Tvärtom kommer det solklara tecknet på att vi nått botten att komma den dag då ekonom efter ekonom med darr på rösten och svett i pannan förklarar att världens undergång är här - då är det dags satsa på aktier igen.

Med detta tackar jag för mig som finansorakel.

BÖRJE LINDSTRÖM

Följ Börje på Twitter: 123Borje


POST SCRIPTUM:
Tack för alla mail jag fått under årens lopp. Särskilt minns jag "tacksamma mamman" som efter att ha läst mina artiklar sålde sina och sonens aktiefonder innan den stora kraschen började år 2000. Jag har nu slutat skriva finansartiklar, men twittrar då och då om vad som tilldrar och kan tänkas tilldra sig på marknaderna.


Observera att Börje Lindströms artikel inte är rådgivande. Inga beslut om köp eller försäljning av fastigheter, bostadsrätter, värdepapper, valutor, råvaror eller metaller skall tas på grundval av artikeln. Observera även att artikeln inte får återges utan medgivande av författaren.

Andra artiklar:

I väntan på den stora börskraschen
Börsen i Sverige
Börsen i USA
Vad är en spekulationsmani?
De stora kraschernas anatomi
Börskurserna styr mänsklighetens humör
Spekulationskrönikan
Slutspel: Guld
Derivaten ödelägger världen
Megabubblan Röda stugan
Världen går inte under





FÖRSTASIDAN | PJÄSER | BÖCKER | INFO | INTERVJU | LÅDAN | LÄNKAR | E-MAIL | UPP!

© Börje Lindström. Texter och bilder skyddas av lagen om upphovsrätt. Webmaster 
Sidan senast ändrad 25 juli 2014