|
L Å D A N
|
|
I väntan på den stora börskraschen
världsspekulationen
Lappland 11 augusti 1998
- Pentagon har den senaste tiden i samarbete med
Wall Street förfinat flera scenarion som
omedelbart kan sättas i verket när Wall Street
kraschar.
Nej, detta är inte början på en ny finansthriller
av Paul Erdman. Det är den amerikanske officeren
Jerry MacArthur som den 16 juni 1998 försäger sig
på en presskonferens.
En månad senare, den 17 juli, gör Dow
Jones aktieindex ett nytt all time high och stänger på
9338 indexpunkter. Uppgången har då nått exakt dubbelt
så högt som 20-talets och har pågått dubbelt så länge.
Sedan 1982 har Dow Jones stigit med 1200 procent under
sexton år. De amerikanska aktiernas s k
nyckeltal visar att de aldrig någonsin varit så högt
värderade som sommaren 1998.
Vad vi bevittnar är en västvärld vars sociala optimism
är gränslös. Denna väldiga och i dessa augustidagar
brytande våg av framtidstro har under sin framfart
fört med sig inte bara en magnifik kursexplosion utan
också Sovjetunionens, ja, hela öststatssystemets fall,
det kalla krigets avskaffande, Kinas metamorfos från
maoism till statsstyrd kapitalism och, sist men inte
minst, Europas beslut om eurons införande.
Optimismen i USA är idag så stark att nationen har
fler aktiefonder än börsnoterade bolag och börsvärdet
är f f g högre än landets BNP.
Kontorister säger nu upp sitt arbete för att framför
TV:n göra sig sin förmögenhet. En ny börskrasch
betraktas som helt utesluten. "Uppgången kommer att
fortsätta för all framtid" skrev Rudi Dornbusch,
professor i ekonomi vid MIT, i ansedda Wall Street
Journal den 30 juli i år.
En ekonomisk evighetsmaskin
Denna västvärldens närmast infantila blåögdhet
bekymrar mig. Man tycks tro att man uppfunnit en
osänkbar marknad, en ekonomisk perpetuum mobile vilken
på ett närmast alkemiskt sätt för alltid kommer att
producera ett ständigt ökande välstånd.
Insättningen i fonder sker lika tanklöst som den
dagliga tandborstningen och den som fortfarande har
sina pengar i säkert förvar på banken oroar sig
dagligen för hur mycket han eller hon skall "förlora"
på att ha dem där.
Denna spekulationsgalenskap underblåses av bankernas
analytiker, vilka bygger hela sitt vetande på
antagandet att om nu aktierna gått upp i tjugo år,
kommer de säkert att göra det i fortsättningen också.
Detta linjära tänkande presenteras med stor pondus i
färgglada broschyrer där risktagande regelmässigt
benämns "sparande".
Och skulle en dag, trots alla försäkringar om
motsatsen, reklamfilmens tecknade lille man, han som
hoppar från den ena stigande diagramkurvan till den
andra, dratta på ändan skall han inte sälja sina
aktier eller fondandelar, nej, han skall "ha is i
magen" och "försiktigt köpa".
Denna bankernas försåtliga fondreklam uttrycker ett
isande historieförakt vilket kommer att stå många
privatkunder dyrt när dagens väldiga optimism förbyts
i en lika nattsvart pessimism.
Sommaren 1929 hade Dow Jones index "nått en permanent
högplatå" och en större kursnedgång var "omöjlig", men
den amerikan som samma höst hade "is i magen" fick
finna sig i att bli utfattig. 1929-32 sopades 89
procent av aktievärdet bort. Det tog över 20 år innan
aktiepriserna återhämtat sig, i fall nu aktien fanns
kvar, många bolag gick ju i konkurs.
Spekulationens mönster
Spekulationsmanier har alltid funnits och kommer
alltid att finnas, eftersom man inte kan se den bubbla
man själv befinner sig inuti. Charles MacKay beskriver
i sin bok "Memoirs of extraordinary popular
delusions", utgiven 1841, hur varje spekulation följer
ett och samma givna mönster.
Det börjar med att litet antal förmögna börjar köpa
något de finner åtråvärt. Oftast någon form av
värdepapper. Priset stiger till en början under
ordnade former, men när ryktet om handeln till slut
sipprat ned till den stora allmänheten sker plötsligt
en våldsam prisexplosion.
Budgivningen blir vild, priserna drivs upp in absurdum
och fler och fler lockas nu till marknaden, eftersom
varje våldsam uppgång väcker hoppet om nya och än
större kursstegringar. Priserna trissas på detta sätt
upp månad för månad, år för år och marknaden tycks
ständigt undervärderad.
Att i en sådan marknad värdera företag efter deras
intjäningsförmåga är lika döfött som att på en
sommarauktion försöka räkna ut varför en bibel som är
värd 20 kr plötsligt betalas i femhundra.
Spekulationens orsaker är masspsykologiska fenomen.
Det logiska tänkandet ersätts med reptilhjärnans
girighet.
Denna girighet kan nå en närmast universiell styrka,
vilket får dem som ihärdigast varnat för
spekulationsvågens konsekvenser att till slut byta fot
för att själva djurlikt kasta sig in i marknaden.
Vid det laget har spekulationens generaler, de rika
som satte igång det hela, oftast redan sålt sina
värdepapper och kan från utsidan av bubblan se hur den
stora massan av småsparare, spekulationens fotfolk,
lämmellikt fortsätter mot undergången.
Månaderna innan den definitiva toppen är nådd är den
spekulerande allmänhetens känsla av oövervinnerlighet
total. Inga nyheter, hur dåliga de än är, kan få det
vilt framrusande lämmeltåget att besinna sig.
Masspsykos råder.
Så en dag, vanligtvis när en längre tids nedgång
äntligen tycks avklarad och kurserna ånyo skall skjuta
mot nya höjder, kommer kraschen. Panik utbryter och
den väldiga optimismen förbyts på några ögonblick till
en allomfattande rädsla. Rädslan föder med tiden en
pessimism lika stark som den girigheten som rådde
under uppgångsåren. Kurserna fortsätter att falla i
åratal.
Den oundvikliga kraschen
Kännetecknande för alla spekulationsmanier är att de
alltid slutar med en krasch och att kurserna alltid
fortsätter att sjunka tills de når ned till en
prisnivå som är lägre än den som rådde när
spekulationen började.
Överfört på Dow Jones innebär detta att, räknat från
sommarens kursrekord, USA-börsen under ett antal år
sammanlagt kommer att falla med över 90 procent. Detta
låter i dag fullständigt osannolikt, men när stark
optimism förbyts i pessimism sker en genomgripande
förändring av det sociala landskapet. Tokyobörsen stod
på sin spekulationstopp 1989. Sedan dess har den
fallit dryga 60 procent och den långa resan nedåt har
ännu, nio år senare, inte nått sitt slut. Japan har
till på köpet fått deflation, den sociala pessimismens
hallstämpel.
Det måste med kraft understrykas att hela denna
artikel bygger på antagandet att västvärlden befinner
sig i en bubbla. Huruvida detta är riktigt eller inte
får framtiden, och förmodligen den allra närmaste
framtiden, utvisa. Stormvarningar, både för aktie- och
penningmarknaderna, saknas sannerligen inte.
Varningar saknas inte
Den skrupelfrie George Soros har gång efter annan
varnat för en ny världsdepression, men han är långt
ifrån ensam. Härförleden tog den snart 90-årige
amerikanske nationalekonomen John Kenneth Galbraith
bladet från munnen när han av den brittiska tidningen
The Observer fick frågan vad han ansåg om USA:s
riksbankchef:
- Greenspan har med utomordentligt stor skicklighet
uträttat vad den amerikanska riksbanken alltid gjort,
nämligen ingenting. Man har inte tillräckligt varnat
för spekulationen på Wall Street och för det breda
deltagandet i den. En sak är fullständigt klar, när
problemen på Wall Street börjar kommer man att skylla
på Indonesien, Malaysia och kanske Japan. Wall Streets
vansinne har fått en perfekt täckmantel.
Men i dagens stora spekulationsmani klingar
förmaningarna om aktiehandelns risker ohörda av den
stora allmänheten, i USA såväl som i Sverige, ty man
hör endast det man vill höra. Och vill man sälja
lösnummer till en sådan allmänhet förfar man som den
amerikanska pressen gjorde i somras. Man gör en knappt
märkbar notis av att frågan för Pentagon inte är om
utan när den stora börskraschen kommer.
På det sextonde året av 1900-talets största
spekulationsmani vill den amerikanska publiken ha
fortsatt positiva nyheter, inte kraschscenarion.
Uppgången skall ju, och måste ju, för att kraschen
skall undvikas, vara i all framtid.
Fan tro´t.
BÖRJE LINDSTRÖM
POST SCRIPTUM: Ovanstående artikel publicerades för
första gången på denna webbsida den 11 augusti 1998.
Den stora kraschen inleddes den 6 mars år 2000 och
pågick fortfarande i juni 2014. De som i över ett
decennium "sparat i aktier" var förlorare.
|
|
