|
L Å D A N
|
|
De stora kraschernas anatomi
världsspekulationen
Stockholm 21 februari 2000
De stora börskrascherna är långt mer sällsynta än
de stora jordbävningarna.
Under 1900-talet hade vi bara en stor, global
börskrasch - den under 20- och 30-talen - men en
rad mindre och i jämförelse harmlösare krascher i
olika länder och regioner.
Vissa brukar säga att börsen kraschar
titt som tätt och att kurserna alltid går upp snart
igen, men liksom jordbävningarna har krascherna olika
styrka och när de riktigt stora börsskalven kommer tar
det mycket lång tid för aktierna att återhämta sig.
Effekten av en börskrasch beror alltså på dess
magnitud och denna avgörs i sin tur av vilka
spänningar som under dagarna, veckorna, månaderna,
åren, decennierna och århundradena byggts upp i det
finansiella systemet.
Många sätter likhetstecken mellan Wall
Street-krascherna 1987 och 1929. De menar att kraschen
1929-32 aldrig behövt ske om dåtidens
centralbankschefer varit lika kloka som 1980-talets,
men glömmer då att påfrestningarna i 80-talens globala
ekonomi inte hade hunnit bli lika väldiga som de i
20-talets slut.
I dag är däremot spänningarna i det finansiella
systemet långt starkare än någon period under
1900-talet och faran för en världsomspännande krasch
av större magnitud än 1930-talets är påtaglig.
Första säljvågen
Stora jordbävningar brukar precis som vissa
börskrascher inledas med en serie förskalv, och när så
huvudskalvet kommer är förödelsen ögonblicklig och
total. Där upphör likheterna, ty de stora krascherna
är aldrig rättframma och snabbt avklarade.
De stora krascherna är bedrägliga och manipulativa.
Först den dag det mesta av börsvärdet sopats bort, är
den stora kraschen ett fullbordat faktum.
Tyvärr är det så att igen i början av en krasch kan
avgöra dess format, men även om de stora krascherna
aldrig upprepar sig exakt finns det några tumregler
värda att känna till.
Praktiskt taget varje stor krasch börjar med en väldig
säljvåg, vilken ibland föregåtts av en tids måttlig
men ändå oroande nedgång. När säljvågen väl tagit fart
faller priserna dramatiskt - dagliga fall med tio
procent eller mer är ingen ovanlighet - och många
professionella aktörer bestämmer sig nu för att sälja
av den enda orsaken att "alla andra gör det".
Att garvade placerare visar ett flockbeteende i
nedgångarna är inte alls underligt, eftersom de
sprungit i flock även under den tidigare uppgången -
ofta säger ju de stora aktörerna att de "köper för att
inte hamna på efterkälken".
Börskraschen 1987 är ett exempel på denna, de
professionellas masspsykos. När kurserna störtdök
ringde fondförvaltarna sina mäklare. Mäklarna har i
vanliga fall alltid en förklaring - ibland en mycket
långsökt sådan - till varför kurserna går upp eller
ned. Men hösten 1987 sade de: Vi vet inte, vi undrar
också.
Detta att mäklarna inte kan förklara ett kursfall
skapar panik hos den enskilde förvaltaren. Om inte han
vet och inte mäklarna vet, finns det kanske några som
vet något vi andra inte vet - och det är förstås
därför de säljer - då säljer jag också!
Den stora kraschen på Wall Street
1929-32 är ett klassiskt exempel på vilket
mönster en stor börskrasch kan följa.
Ett exempel på en nu pågående krasch. USA:s
IT-index Nasdaq från 1992 fram till den 31 maj
2000.
Andra säljvågen
Så småningom självdör den första säljvågens panik,
vanligtvis efter några månader, och påfallande ofta
bottnar nu nedgången 38 procent från kurstoppen -
fallet på den svenska börsen 1998 var t.ex.
39 procent.
Nu sker en återhämtning. Oftast en våldsam sådan. De
som sålde i kursfallet byter raskt fot och börja köpa
igen - några av dem skäms. I takt med att börsen
stiger rapporterar massmedia att de ekonomiska
utsikterna ser bättre ut än på länge och att aktierna
kommer att nå nya höjder inom något år. Så sker vid
varje riktigt stor krasch - USA:s befolkning var i
januari 1930 övertygade om att det värsta var över och
framtiden målades i de ljusaste färger.
Då - när kurserna klättrar upp mot den tidigare
kurstoppen - kommer plötsligt den andra säljvågen. Den
är mycket sällan lika dramatisk som den första, men
lång, seg, utdragen och faktiskt psykiskt nedbrytande.
Börsen faller nu i en jämn, sugande lunk med någon
eller några procent per dag. Då och då sker plötsliga
kursryck uppåt - ibland sex, sju procent upp på en
enstaka dag - och detta lockar alla dem som inte sålt
att behålla sina aktier i stället för att sälja med
förlust. Hoppet är det sista som överger människan,
brukar det heta.
När denna andra, uttröttande säljvåg når ned till den
första säljvågens botten är börsen i ett mycket
kritiskt läge. Om kurserna nu vänder upp kan man andas
ut - börsfallet är sannolikt avklarat. Men om kurserna
sjunker igenom bottnen är risken hög för att den stora
kraschen verkligen har satt igång.
De 38 procent som den första säljvågen sopade bort är
ett intet mot vad som nu följer. Ty i denna andra,
avslutande säljvåg brukar mellan 62 och 90 procent av
börsvärdet utplånas. 1932 slutade kraschen på minus 89
procent.
Ingen nedgång är dock den andra lik. Hela
krashscenariot här ovan - alltså en nedgång med nära
90 procent - kan till syvende och sist visa sig bara
vara den första delen av ett ännu större mönster. Det
låter förstås osannolikt, men börsstatistiken från
1690-talet fram till i dag visar att en sådan
gigantisk krasch faktiskt har förekommit.
Den stora kraschen i London 1720 - Söderhavsbubblan -
sopade på ett par år bort närmare 90 procent av
börsvärdet, men det dröjde till 1784 - alltså hela 64
år - innan börsen nått sin absoluta botten - fallet
blev således över 90 procent.
Kraschflaggan hissad
Jag är tämligen övertygad om att de inre spänningar
som byggts upp i den globala börskurvan sedan
1700-talets slut, förr eller senare kommer att
åstadkomma en världsomspännande krasch vars verkningar
ingen i dag kan göra sig en föreställning om.
Att världen i allmänhet, och USA i synnerhet, befinner
sig i den största finansiella bubblan någonsin är när
denna artikel skrivs ingen allmän åsikt. Ändå är den
inte så ovanlig som man kan tro. Det senaste året har
en lång rad analytiker, ekonomer och politiker hissat
den röda kraschflaggan - till och med nu senast IMF
(Internationella Valutafonden).
Det finns med andra ord gott om varningar för en
kommande finansiell härdsmälta - precis som det gjorde
1720 och 1929, precis som det gjort inför varje
betydande krasch.
Tyvärr brukar det vara så att den stora massan
bestämmer sig för att ta del av varningarna först när
katastrofen är ett faktum.
BÖRJE LINDSTRÖM
|
|
